Work in progress, förhoppningsvis

Jag har en preliminär lösning på översättningsproblematiken. Jag låter helt enkelt bli att översätta orden speech community och community of practice. Det återstår att se vad min handledare tycker om den saken. Det roligaste är att det är pliktskyldigt som jag har med det där avsnittet. Sociolingvistiken måste få en sociologisk motsvarighet. Om den inte redan har det. The Sociology of Language. Det är väl den jag försöker uppfinna, med hjälp av det fantastiska Svenskt OrdNät.

Min handledare sa för övrigt en mycket betryggande sak under ett av våra första möten. Nämligen att man oftast först i efterhand förstår vad det var man försökte åstadkomma.

Jag kom att tänka på Georg Simmels teori om att människan består av fragment, ja, det händer ganska ofta, men den här gången var det när jag läste i min dagbok från september 2005. Då hade jag precis börjat på teaterlinjen på Katrinebergs folkhögskola, och var aningen förvirrad. Jag skrev följande:

20050925 01.40

Jag är inte som folk är här. Jag frågar och får svar, jag lyssnar och kommer ihåg, men ingen frågar något tillbaka. Så folks uppfattning om mig måste handla om att jag alltid har papper och penna med mig, att jag har läst på universitetet och är sjukligt intresserad av grammatik, att jag har obskyr musiksmak och att jag dricker te hela tiden.

Allt det där stämmer fortfarande. Men det är långt ifrån hela sanningen om mig, så att säga. Simmel säger att vi gestaltar bilden av våra medmänniskor med hjälp av de fragment vi känner till. Ju mer vi lär känna en person, desto mer kompletterar och förändrar vi bilden av henne.

Man kan i vissa fall fråga sig själv hur noga man väljer det man ser och vad man väljer att inte se.