De senaste årens juldagsanteckningar

2005:

Jag har nog förstått att det nog är bäst att aldrig mer dricka snaps, jag blir så konstig av det.

2006:

Jag känner också att det vore skönt att hitta ett spår i livet, en utbildning kanske. Tyvärr vet jag inte vilken utbildning det skulle vara. Något intressant och kreativt som inte är för naturvetenskapligt och inte helt omöjligt att komma in på och som ger ett välbetalt jobb. Finns det någon sådan utbildning?

2007:

Min lediga dag tog slut fort. Fast det är svårt att vara ledig när man har gäster. Och när man går upp kvart i tolv tar dagen slut fort.

2008:

Jag leker med tanken på att inte dricka så mycket sprit. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Första fullständiga utkastet inskickat...

...och rastlösheten sätter in.

Ur ett mail till Anna Ekblom 27 mars 2001:

Allt i skolan är ångest fast nu idag på engelskan var det inte så mycket ångest ty vi fick se en film, A ROOM WITH A VIEW som knappt handlade om det där rummet alls. Den var tydligen romantisk tyckte Yvonne (=lärare) och gick ut. Men det var knappt nåt hångel alls! När det väl kom som bröt hysteriska applåder ut och Wilhelm kastade sig på tvn för att censurera och kom åt en knapp så att bilden försvann, man hörde bara ljudet, fast det hörde man ju inte i all fall eftersom det var sån ljudnivå. Fast det är vi vana vid i min klass. Det var det enda skojiga som hände på hela dagen. Nu ska jag återgå till mina studier. jo en sak till, vi har börjat titta på svullo på film på rasterna.

Visdomar på morgonkvisten

Min bror kom förbi tjugo över nio. Jag berättade att jag hjälpt en vän med lite sista sekunden-handledning igår. Han konstaterade att "Du utövar andra generationens akademisk uppsatsfascism. Men, å andra sidan har kanske inte att göra det bästa av situationen historiskt sett betecknats som fascism."

Därefter försökte vi analysera en mailtrådsdiskurs, vilket resulterade i ett otippat julkort. God jul!

Ur arkivet

Följande text är ett resultat av frustration någon gång under hösten 2006:

Solosång

Det här med solosång, det är något tjusigt det. Alla borde få prova att sjunga solo inför en grupp människor. Sånt gör livet värt att leva, liksom. Man blir glad. Man växer som människa. Man blir groteskt stor och sprängs. Som ett enda stort ballongregn. Vi kanske inte ska låta alla människor prova solosång.

Alla människor är inte kapabla att framföra solosång. Alla människor har inte talang, inte ens teknik. Alla människor har inte fantasi, de har inte ens några egna känslor. Vissa människor har ransonerat bort sina känslor eftersom känslor bara tar tid. Vissa människor trycker ihop sina känslor till en liten boll som de spolar ner i toaletten.

Problemet med att spola ner bollar i toaletten är att det blir stopp.