Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.

Så står det ovanför porten till aulan i universitetshuset i Uppsala. De flesta studenter av idag tycker att det är förfärligt. Vadå rätt? frågar de sig, kanske med bakgrund i att det minsann inte finns några objektiva sanningar längre, att vad som är rätt och fel beror på.

Jag tolkar det inte som att det där ”rätt” syftar på något slags facit. Snarare tänker jag på den uppgift universitetslärare har, nämligen att se till att studenterna håller sig till vad som är relevant för den givna uppgiften. Detta är särskilt viktigt i sådana ämnen som jag läser, de samhällsvetenskapliga ämnen där alla människor har en egen åsikt eller uppfattning om hur världen ser ut. Där avser ”tänka rätt” främst att ”tänka strukturerat”.

Det är fler som har funderat över de där orden tidigare, och man kan ju läsa på om man orkar. Anledningen till att jag kom att tänka på det just nu var något som Malte Persson sa i förra veckans Babel, i ett inslag om hans nyligen utgivna sonetter:

”Den stränga formen tvingar ens tankar att ta andra vägar än de skulle annars, om man bara fick tänka fritt. När man tänker fritt tänker man i allmänhet i samma gamla vanliga spår som man brukar tänka. På det sättet blir den bundna formen en befrielse från ens jag, på nåt sätt.”

Kommentarer överflödiga.

Bollplank

Jonas Hallberg sa i ett avsnitt av Spanarna för några år sedan att ”bollplank” är en ganska värdelös metafor. Eller, han pratade om det och det fastnade i mitt huvud. Jag kan nu inte låta bli att tänka på hur värdelös metaforen är när den används i olika sammanhang.

För om det ska vara en metafor som beskriver hur en person kastar en tanke eller en idé till en annan person som returnerar och tillför något nytt, så funkar det inte med ”plank”. I så fall ska man ha någon att kasta boll med, men då måste man börja utreda de olika personernas roller i det spel man ska spela, och ett spel kräver regler och då är vi inne på något helt annat. Eller har jag missat nåt, vad är det meningen att planket ska gestalta? Lite som en statistroll i en skolpjäs, "du får spela plank".

Hallberg menade, om jag minns rätt, att om man kastar en boll till en annan person så är det samma boll man får tillbaka. Det har inte hänt något med bollen. Metaforen blir ganska svag då, eftersom den inte implicerar en förändring. Man skulle möjligen kunna säga att man förbrukar en del energi av att kasta bollen, och att bollen får mer energi av att någon kastar bollen tillbaka. Kastar man den mot ett plank blir det enda resultatet värme i planket och en trött arm.

Vart vill jag komma med den här utläggningen? Det vet jag inte, inte mer än att jag önskar att folk skulle börja tänka lite mer på vad de säger. Trötta metaforer blir ingen glad av. Då kan man hellre läsa Erlend Loes klassiska Naiv. Super. Där hittar man användbara resonemang kring bollkastning.

Let's fucking wrestle

Det finns ett band jag tycker väldigt mycket om. Let's Wrestle heter bandet. Jag har tyckt om det här bandet ganska länge nu, men för en liten stund sen hittade jag deras blogg Let's Wrestle explains it all. Där kan man läsa om de olika låtarna på deras senaste skiva.

En av låtarna innehåller följande text:

We are the most reliable guys in the world

and we've got enough money

to by some G&T's for the girls

and we are the men you'll grow to love soon

Så här beskriver Wesley Patrick Gonzalez låten på bloggen:

This was written in the morning before I phoned the job centre to sign on. I really thought signing on would be fun and that I would be able to take girls out on dates. Oh sweet naivety!

Jag gav skivan till min nioåriga kusin Unn i julklapp, jag tänkte att det kunde vara sedelärande. För övrigt påminner bandet mig om ett annat kärt gammalt band.

Lika bra

DET ÄR ALDRIG LIKA BRA! fick jag höra av ett gammalt kalasbarn för några år sen efter att ha sagt något ogenomtänkt "det är lika bra att..."

Vid närmare, lika ogenomtänkt, eftertanke måste "Det är lika bra" vara en avhuggen mening. En förkortning där man har tagit bort det väsentliga för att det ansetts underförstått.

Nu är det ingen som minns vad det väsentliga var.

Kulturbegreppet

Jag har just startat en kulturblogg. Jag är nämligen Kuratorskonventets kultursekreterare. Kuratorskonventet är Uppsalas studentnationers samarbetsorgan, och kultursekreterarens uppgift är att lyfta fram den kulturverksamhet som bedrivs på nationerna. Typ. Ett första steg är att jag regelbundet skriver om olika gruppers evenemang och målgruppen är både kulturintresserade studenter och dito ”vanligt folk”.

Som masterstudent i sociologi är jag kluven till begreppet ”kultur”. I det här fallet handlar det främst om teatergrupper, körer och orkestrar. Kultur som konst alltså. Inom akademien finns det ungefär hundra miljarder definitioner av kulturbegreppet och knappast någon konsensus. I somras, när jag var på konferens i Pisa, träffade jag en professor emeritus från University of Essex i England. Han heter Ken Plummer och är en mycket sympatisk man. Jag hittade en intervju han har gjort med en annan sociolog, Howard Becker, som verkar vara en skön lirare. Han var jazzmusiker innan han blev akademiker och har skrivit massa om art as collective action och sånt. I slutet av intervjun pratar Plummer och Becker om kultur på ett sätt som faller mig i smaken:

Becker: Cultural studies is a phenomenon of academic politics, much more than an intellectual movement. I have a very simple view of culture. There's really two sources for me. One is William Graham Sumner talking about folkways and mores. When you get a lot of people together and they all have pretty much the same difficulty and they talk to each other, they're very likely to arrive at a solution in common, and begin to treat that as the way we do it. That's culture. That's part of it. The other part is Redfield's definition, which is one of the 153 definitions that Kroeber, Kluckohn, and Parsons agreed on or whatever. Redfield's is "shared understandings made manifest in act and artifact," I like that. It's an interesting remark and you don't need to add anything to it. Culture to me is, hey, this is the way we do it and I know it, I know that you know it and I know that you know that I know it. So I can act that way with pretty good assurance that when I do, you'll say how right he's doing X, that's the way we do it.

Plummer: And that's missing from another common definition, which I think is "designs for living." It doesn't have that notion of "sharedness" about it.

Becker: Well, the "sharedness" is what makes it work.

Plummer: It is crucial.

Becker: "Sharedness" is what says I can go ahead and act this way knowing that everybody else is going to fall in line. It'll fit. We don't have to sit down and every day begin from the beginning. What sounds shall we use today when we talk? And what shall we have them mean? I can speak to you as I am, and feel more or less that you'll know what I'm talking about. More or less is the qualification.

Plummer: Yes, but then you have academic cultures, which do the same thing. So if you say cultural studies, you can only understand that if you're a member of that group, but that's a subculture.

Becker: My real problem with cultural studies is, and I haven't really done a deep study of this because I have lots to do, is that it struck me as they're not very empirical.

Plummer: Well they're not. I think you're right. But they are empirical in the sense that they take a film or they take one cultural artifact and then they give it multiple meanings.

Becker: There's a tremendous amount that they assert that they don't know to be true. If I say to them I don't believe you, the answer to that is, well you should believe because look, here is the evidence. There isn't any evidence; it's just their interpretations. You see, if you say here is the film, it means this, the first question is, to who does it mean that? And does it mean really that to those people? I just don't take this stuff too seriously because it's mostly, you know, jerkoff fantasies.

Plummer: Howard Becker. Thank you.

(Från Ken Plummer and Howard S. Becker. “Continuity and Change in Howard S. Becker's Work: An Interview with Howard S. Becker” Sociological Perspectives, Vol. 46, No. 1 (Spring, 2003), pp. 21-39. Published by: University of California Press.)

Stresshantering

Terminen har börjat. Jag är numera masterstudent. Det är förvirrande. Lätt att bli stressad. Då får man vända sig till personer som vet lite om livet. Till exempel Sue White i Green Wing. Hon säger oerhört kloka saker till Martin Dear som söker hjälp hos henne:

Martin: What I'm trying to say is I'm stressed out about my exams...

Sue: OK, I've got you.

Martin: ...and that stress is getting bigger and bigger, snowballing into more stress.

Sue: Snowball?

Martin: Yeah, someting that gets bigger as it rolls along.

Sue: Just leave the snowball out of it.

Martin: OK, I'm just saying...

Sue: Snowball...

Martin: It's just a vicious circle of stress, and I want to be able to break that circle and I don't know how to.

Sue: Right. Well, it seems to me you're under stress.

Martin: Yes.

Sue: If you stopped being stressed, things really would be a lot easier for you.

Martin: Yes.

---

Martin: Thanks. You've been really helpful.

Sue: No, I haven't.

Martin: Well, you've tried.

Sue: No, I didn't try either. We just filled a space in time really, didn't we?

Martin: Yeah, but that's all we can do I suppose.

Sue: Yeah, that's the spirit. Now fuck off.

Work in progress, förhoppningsvis

Jag har en preliminär lösning på översättningsproblematiken. Jag låter helt enkelt bli att översätta orden speech community och community of practice. Det återstår att se vad min handledare tycker om den saken. Det roligaste är att det är pliktskyldigt som jag har med det där avsnittet. Sociolingvistiken måste få en sociologisk motsvarighet. Om den inte redan har det. The Sociology of Language. Det är väl den jag försöker uppfinna, med hjälp av det fantastiska Svenskt OrdNät.

Min handledare sa för övrigt en mycket betryggande sak under ett av våra första möten. Nämligen att man oftast först i efterhand förstår vad det var man försökte åstadkomma.

Jag kom att tänka på Georg Simmels teori om att människan består av fragment, ja, det händer ganska ofta, men den här gången var det när jag läste i min dagbok från september 2005. Då hade jag precis börjat på teaterlinjen på Katrinebergs folkhögskola, och var aningen förvirrad. Jag skrev följande:

20050925 01.40

Jag är inte som folk är här. Jag frågar och får svar, jag lyssnar och kommer ihåg, men ingen frågar något tillbaka. Så folks uppfattning om mig måste handla om att jag alltid har papper och penna med mig, att jag har läst på universitetet och är sjukligt intresserad av grammatik, att jag har obskyr musiksmak och att jag dricker te hela tiden.

Allt det där stämmer fortfarande. Men det är långt ifrån hela sanningen om mig, så att säga. Simmel säger att vi gestaltar bilden av våra medmänniskor med hjälp av de fragment vi känner till. Ju mer vi lär känna en person, desto mer kompletterar och förändrar vi bilden av henne.

Man kan i vissa fall fråga sig själv hur noga man väljer det man ser och vad man väljer att inte se.