Jonas Hallberg sa i ett avsnitt av Spanarna för några år sedan att ”bollplank” är en ganska värdelös metafor. Eller, han pratade om det och det fastnade i mitt huvud. Jag kan nu inte låta bli att tänka på hur värdelös metaforen är när den används i olika sammanhang.
För om det ska vara en metafor som beskriver hur en person kastar en tanke eller en idé till en annan person som returnerar och tillför något nytt, så funkar det inte med ”plank”. I så fall ska man ha någon att kasta boll med, men då måste man börja utreda de olika personernas roller i det spel man ska spela, och ett spel kräver regler och då är vi inne på något helt annat. Eller har jag missat nåt, vad är det meningen att planket ska gestalta? Lite som en statistroll i en skolpjäs, "du får spela plank".
Hallberg menade, om jag minns rätt, att om man kastar en boll till en annan person så är det samma boll man får tillbaka. Det har inte hänt något med bollen. Metaforen blir ganska svag då, eftersom den inte implicerar en förändring. Man skulle möjligen kunna säga att man förbrukar en del energi av att kasta bollen, och att bollen får mer energi av att någon kastar bollen tillbaka. Kastar man den mot ett plank blir det enda resultatet värme i planket och en trött arm.
Vart vill jag komma med den här utläggningen? Det vet jag inte, inte mer än att jag önskar att folk skulle börja tänka lite mer på vad de säger. Trötta metaforer blir ingen glad av. Då kan man hellre läsa Erlend Loes klassiska Naiv. Super. Där hittar man användbara resonemang kring bollkastning.
