De senaste årens juldagsanteckningar

2005:

Jag har nog förstått att det nog är bäst att aldrig mer dricka snaps, jag blir så konstig av det.

2006:

Jag känner också att det vore skönt att hitta ett spår i livet, en utbildning kanske. Tyvärr vet jag inte vilken utbildning det skulle vara. Något intressant och kreativt som inte är för naturvetenskapligt och inte helt omöjligt att komma in på och som ger ett välbetalt jobb. Finns det någon sådan utbildning?

2007:

Min lediga dag tog slut fort. Fast det är svårt att vara ledig när man har gäster. Och när man går upp kvart i tolv tar dagen slut fort.

2008:

Jag leker med tanken på att inte dricka så mycket sprit. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Första fullständiga utkastet inskickat...

...och rastlösheten sätter in.

Ur ett mail till Anna Ekblom 27 mars 2001:

Allt i skolan är ångest fast nu idag på engelskan var det inte så mycket ångest ty vi fick se en film, A ROOM WITH A VIEW som knappt handlade om det där rummet alls. Den var tydligen romantisk tyckte Yvonne (=lärare) och gick ut. Men det var knappt nåt hångel alls! När det väl kom som bröt hysteriska applåder ut och Wilhelm kastade sig på tvn för att censurera och kom åt en knapp så att bilden försvann, man hörde bara ljudet, fast det hörde man ju inte i all fall eftersom det var sån ljudnivå. Fast det är vi vana vid i min klass. Det var det enda skojiga som hände på hela dagen. Nu ska jag återgå till mina studier. jo en sak till, vi har börjat titta på svullo på film på rasterna.

Visdomar på morgonkvisten

Min bror kom förbi tjugo över nio. Jag berättade att jag hjälpt en vän med lite sista sekunden-handledning igår. Han konstaterade att "Du utövar andra generationens akademisk uppsatsfascism. Men, å andra sidan har kanske inte att göra det bästa av situationen historiskt sett betecknats som fascism."

Därefter försökte vi analysera en mailtrådsdiskurs, vilket resulterade i ett otippat julkort. God jul!

Ur arkivet

Följande text är ett resultat av frustration någon gång under hösten 2006:

Solosång

Det här med solosång, det är något tjusigt det. Alla borde få prova att sjunga solo inför en grupp människor. Sånt gör livet värt att leva, liksom. Man blir glad. Man växer som människa. Man blir groteskt stor och sprängs. Som ett enda stort ballongregn. Vi kanske inte ska låta alla människor prova solosång.

Alla människor är inte kapabla att framföra solosång. Alla människor har inte talang, inte ens teknik. Alla människor har inte fantasi, de har inte ens några egna känslor. Vissa människor har ransonerat bort sina känslor eftersom känslor bara tar tid. Vissa människor trycker ihop sina känslor till en liten boll som de spolar ner i toaletten.

Problemet med att spola ner bollar i toaletten är att det blir stopp.

Frustration, podradio och semester

I september 2009 pluggade jag nog mer än jag någonsin gjort. Åtminstone i mitt liv som universitetsstudent. Jag minns inte så mycket från mitt tidigare liv, av studierna alltså. Från gymnasiet minns jag mest musikal, skoltidningsproduktion, kammarkörsång, populärkulturkonsumtion samt brist-på-kårlegsfrustration. Det var en fin tid. Den tid jag lever i nu är också fin. Men den senaste månaden har varit en aning frustrerande.

Först frustration över att inte få någon uppsatshandledare. Nu har jag fått en, den jag ville ha. Hon heter Vessela Misheva och förstår vad det är jag vill komma åt. Vi hade vårt första möte i fredags, 23 oktober. Hon påpekade då att min tidsplan, som utgick från det förslag som vi fått på uppsatskursen, inte var överdrivet realistisk. Jag fick veta att jag måste ha hela uppsatsen klar 4 december. Hon frågade mig om jag kunde börja skriva direkt, och där kommer vi till frustration nummer två. Jag berättade för Vessela att jag har tenta 30 oktober. I analyskursen. Vessela suckade och sa nästan ”måste du göra den”?

Jag har inte pluggat överdrivet mycket till morgondagens tenta. Det får gå som det går, och går det inte skriver jag den i vår istället. Jag tror nämligen inte att det är realistiskt att försöka skriva omtentan som infaller 5 december – just det, dagen efter inlämningen av uppsatsen. (Att jag har mycket bättre och roligare saker för mig den dagen hör inte hit).

Imorrn smäller det hur som helst, klockan 13. Jag kommer naturligtvis att klara tentan eftersom jag är en sådant fantastiskt geni och vet precis allt om diskursanalys och logistisk regressionsanalys. Hrm.

Något jag ägnat mig mer åt den senaste månaden är att lyssna på radio. SR:s podradioarkiv är en guldgruva. Lustigt nog, med tanke på min uppsats, har det varit många intressanta program om teater på sistone. Jag tackar och tar emot. Här kommer en rad länkar för er som inte har hittat fram själva:

K1 20090917: Om skådespelaren Måns Westfelt
K1 20090910: Per Zetterfalk om sin avhandling om konstnärligt skapande
Snittet 20081119: Om DV 8 Physical Theatre
Snittet 20090923: Om teateruppsättningarna Drottning Kristina, Palme och Gangs of Gothenburg
K1 20090611: Staffan Valdemar Holm, regissör och f.d. Dramatenchef
K1 20090226: I väntan på Medea – om Dramatenuppsättningen
K1 20090212: Om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tre systrar på Stockholms stadsteater
Snittet 20091021: Om skånsk teaterhistoria
Snittet 20091014: Om skådespelaren Iwar Wiklander
Snittet 20081112: Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?
K1 20091015: Vart tog den lilla lyckan vägen?
K2 20091015: Immun mot terapi
K1 20091022: Spegeln i dikt och tanke
K1 20090514: Kvalitet – vad är det?
K1 20081023: Om den österrikiske författaren Thomas Bernard

Det var allt för den här gången. På söndag åker jag till London. Hurra!

Spela roll

Ikväll är det reccegask på alla nationer i Uppsala. Det betyder att de nya studenterna ska få lära sig hur man gör när det är fest. Det hela inleds med en ceremoni i universitetsaulan och jag hoppar in som marskalk. Det känns som ett rimligt uppdrag på min elfte termin som student här. Bilden visar hur det kan vara efter själva middagen, på en reccegask.

De senaste tre veckorna har varit en sorts intellektuell hårdträning. Jag är en aning matt, men glad. Uppsatsskissen är inlämnad och den stora uppgiften innan sista september är att skriva uppsatsen om varför Simmel är sociologins fader. Parallellt med förberedelserna har jag börjat fördjupa mig i Keve Hjelms bok. Han skriver många bra saker, och det mesta påminner mig om det vi pratar om på seminarierna. Vi pratar mycket om att spela roller. Det kanske inte är det skådespelarna ska göra?

”För egen del vägrar jag hur som helst att acceptera att teater bara handlar om att förställa sig. Det gör vi ju allihop till vardags. Och inte behöver man vara skådespelare för att klara av det.”

Så skriver Keve. Jag känner på mig att den där uppsatsen om Simmel kommer antagligen att handla om teater…

En upptäckt av vikt

Jag håller på att skriva uppsatsskissen jag ska lämna in på fredag. Det är utifrån den som jag kommer att tilldelas en handledare, så prestationsångesten ligger med andra ord runt hörnet. Men att klämma fram exempel på litteratur är knappast ett problem, och nyss satt jag och tittade lite på mina teaterböcker för att se om jag har någon ytterligare jag kan klämma in. En av de böcker jag av någon anledning inte har läst alls är Peter Brooks The Empty Space. När jag läste på baksidan såg jag ett citat från Harold Clurman i The New York Times Book Review:

”Peter Brook has written a book that is really about the theater. When he speaks about himself, it is with a view to impart ideas pertinent to craftsmen, serious playgoers and critics alike... What I treasure most in the book is that it always harks back to the artistic, social psychological, practical bases of the theater as a concern of cultural significance.”

The social psychological bases of the theater as a concern of cultural significance.

Det kanske kan bli en relevant uppsats, det här.

Samtal hellre än diskussion

Jag har en mor som är väldigt klok. Idag har vi varit i Stockholm tillsammans, och på eftermiddagen drack vi te på Chaikhana i Gamla stan. Där berättade jag lite för henne om mitt nya favoritord Geselligkeit, och om hur man bara befinner sig där om det man gör inte handlar om någonting. Geselligkeit är formen, inte innehållet. En förutsättning är också att de inblandade är jämlika. Relationen mellan dem måste alltså vara symmetrisk. En metafor är en skala där nollpunkten är Geselligkeit och lämnar man nollpunkten lämnar man också Geselligkeit.

Konversationen är central, och om den inte finns till enbart för sin egen skull lämnar man direkt Geselligkeit. Min mor sa då att i staden vi bor förekommer sällan den typen av konversationer. Här är man nämligen mer intresserad av diskussion än av samtal. Jag är inte överdrivet förtjust i diskussioner, eftersom de ofta får en karaktär av tävling, medan samtal är just mer jämlika, mer tillåtande, mer som lek. Jag tycker om att tänka högt tillsammans med andra.

Rent etymologiskt syns skillnaden i orden. Följande resonemang är fritt hämtat från Wikipedia. Diskussion kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Dialog, däremot betyder genom samtal; διά (diá, genom) + λόγος (logos, tal, språk).

Jag föredrar att komma fram till något genom samtal, än genom att skaka isär argument. Samtal sker mellan jämlikar, diskussioner mellan människor som av någon anledning inte är jämlika, om än för tillfället. Björn Eriksson använder begreppen subjekts- och objektsposition på ett i det här sammanhanget (och i många andra) relevant sätt. I Geselligkeit befinner sig alla inblandade i subjektsposition, den individuella subjektspositionen är alltså på nollpunkten. Där skalan tar slut (vi jobbar inte med siffror här) är den ultimata objektspositionen, där har man inga som helst kopplingar till andra människor.

Jag kommer garanterat att återkommat till den här skalan. Det verkar som om allting handlar om den. Och på den här bloggen samtalar vi om saken.

Form och funktion

Första seminariet är avklarat och jag tror att jag är lite klokare. Nu ska jag lämna Simmel och Geselligkeit en stund för att fokusera på Scheff och vad han hittar på. Jag har börjat arbeta med hans fruktansvärt fula bok Microsociology idag, och fokuserar på hans teorier om känslor. Han har något han kallar ”deference-emotion system”. Det är förkastligt, inte teorin utan hur han formulerar det. Vadå, hänsyn-känslosystem? Det kanske funkar att skriva så på engelska, men det är verkligen inte okej på svenska. Jag tror dock att jag förstår vad han menar, det handlar om ömsesidighet. Och när jag läser associerar jag ständigt till det jag läst förut. Simmel, Mead, Cooley. Jag kan nog hitta fina kopplingar. Och få med metaforen om skalan mellan subjekt och objekt.

Seminariet handlade mycket om form, att det är den som är intressant. I formen finns interaktionen, och det är resultatet av interaktionen som utgör formens innehåll, som exempelvis känslor. Det här närmar sig en helt ny dimension av mina idéer om inifrån och ut. En direkt koppling till skådespeleri blir att det inte är skådespelarnas känslor som är intressanta. De väcks i interaktionen, det vill säga de ömsesidiga aktionerna, handlingarna. Aktion – reaktion. När man befinner sig i interaktionen finns det inget utrymme för att försöka förstå vad det är man gör, se sig själv utifrån. Gör man det blir det dåligt skådespeleri.

Det är egentligen väldigt enkelt.

Tack Johan Asplund, igen

Igår låg jag och läste lite innan jag somnade. Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Det var mycket passande. Hans introduktion handlar nämligen om huruvida man kan översätta begreppen till svenska eller ej. Han kommer fram till att det inte är alldeles lätt, men att det inte gör något eftersom de bildar en tankefigur som vi som lever i Sverige mycket väl kan förstå.

Min hjärna kom då på att Simmel inte alls skrev på engelska, utan på tyska. Jag skulle alltså kunna leta upp artikeln i dess originalversion. Nu ska jag undersöka den, förhoppningsvis återkommer jag som en klokare person än jag var igår kväll.

Begreppsförvirring och språkförbistring

Jag har ägnat dagen åt att läsa ett kapitel i Simmel, kapitlet som heter Sociability. Det är inte ett särskilt långt kapitel, men Simmel hinner säga ganska mycket om saken. Min uppgift är att skriva två sidor om det till seminariet på onsdag. Jag tänker skriva på svenska, och stöter direkt på ett problem.

Vad betyder sociability? I lexikonet hittar jag sällskaplighet eller sällskapande. Ability betyder förmåga, kan man drista sig till att kalla det social förmåga? Nja. Sällskapande är ett intressant ord, sällskapande, jag letar ju alltid efter den typen av verb. Sälla är synonymt med ansluta, så anslutningsförmåga? Sällskapa betyder att vara tillsammans, så någon sorts dubbel betydelse skulle kunna antyda en förmåga att ansluta till något sammanhang, med andra människor. Ett försök till etymologisk förklaring av ordet, men föga slagkraftigt som begrepp.

Efter att ha läst hela kapitlet är det uppenbart att varken sällskaplighet eller sällskapande är rätt begrepp för att beskriva det Simmel menar (läs: det jag upplever att Simmel menar). Han använder begreppet på flera sätt: ”Enter into sociability”, ”Sociability is the abstraction of association”, ”Sociability plays at the form of society”.

Det enda rimliga är att helt enkelt låtsas som att det finns ett ord på svenska som heter sociabilitet. Jag får försöka formulera en definition av det. En definition är nödvändig, eftersom jag inte ens för mig själv har förstått vad det handlar om.

När jag läser Simmel får jag en känsla av att den här sociabiliteten är ett tillstånd, ett rum, en interaktionsform. Sociabiliteten jämförs genom hela kapitlet med konst och lek. Det är abstrakt det här, abstrakt som fan. Sociabiliteten är också något vi gör. Man får impulser till sociabilitet. Som om sociabiliteten är kärnan i all mänsklig handling, i all mänsklig interaktion, och att denna interaktion skapar ett rum, skilt från alla omständigheter.

Sociabiliteten är inte intressant för sitt innehåll, den har inget slut, den jagar inte resultat. Det som är intressant är människorna och deras interaktion. Att de gör saker tillsammans, på lika villkor. Konversationen är central i sociabiliteten, och själva pratandet är självändamålet, inte vad som sägs. Huvudsaken är att konversationen är ömsesidig och att den inte glider över i någon form av affärsmässighet, det är nämligen inte sällskapligt, anser Simmel.

All sociabilitet är blott en symbol för livet. Och så till sist: Vad finner man i sociabiliteten? Föreningen mellan människor och deras utbyte av stimulus.

Jag vet inte om jag blev något klokare av det här. Det kanske jag blir imorrn.

En teaterman jag missade

Idag har jag fått ett regiuppdrag. Eller, jag fick det för lite mer än en vecka sedan, men idag hade jag möte med initiativtagaren, min vän C-Micke. Det ska bli en liten pjäs före middagen på Västmanlands-Dala nations 370-årsjubileumsbal i slutet av november. Vad den ska handla om kommer jag inte att berätta om här, däremot kommer jag nog att beröra själva processen. Jag och C-Micke bestämde oss för en pjäsidé, nu är tanken att vi tillsammans med ensemblen ska omvandla denna idé till en ordentlig pjäs. Man skulle kunna se det som ett empiriskt arbete vid sidan av min uppsats. Jag tänker att det är en bra sak, så att jag inte helt fastnar i böckerna.

Tidigare ikväll var jag på Uppsala Stadsteater, det var presentation av spelåret. Det verkar lovande. En hel del processteater, passande nog. När jag kom hem tog jag fram teaterböckerna, och började läsa i Keve Hjelms bok Dionysos och Apollon – Tankar om teater. Det är en bok som definitivt kommer att refereras i uppsatsen. Boken är en samling artiklar, och en av den heter mycket lämpligt ”Inifrån och utifrån”. Keve var en mycket stor teaterman. Han gick bort i februari 2004, innan min socialisation in i teatervärlden. När jag, ett och ett halvt år senare, gick på Katrinebergs Folkhögskola hade jag bland andra Elisabet Sevholt som lärare. Hon är ett av Keves barn, som hon själv uttryckte det. Tack vare Elisabet läser jag nu Keves bok. Jag missade honom när han levde, men jag kan ta del av hans tankar och föra dem vidare.

Kopplingen mellan socialpsykologi och teater är inte alls långsökt. Tycker jag. Den är snarare mycket viktig. När jag började läsa socialpsykologi för ett år sedan började det hela med en introduktionskurs i sociologi, institutionens huvudämne. Då sa alla lärarna att vi skulle ”ifrågasätta det förgivettagna”, det var hela poängen med sociologin. Det är samma sak med teater. Mellan vetenskap och konst finns det många kopplingar, jag är intresserad av detta, och specifikt mellan socialpsykologi och teater. Mycket av min uppsats kommer antagligen att handla om den här kopplingen. Målet är att komma fram till en kortfattad och vacker formulering som jag kan dunka i huvudet på alla som inte tror mig.

Vuxna män gör saker tillsammans

När jag är på teater skrattar jag ofta. Ganska mycket. Om det är roligt alltså, och det upplever jag ofta att det är. Det blir ofta roligt när människor försöker göra saker tillsammans. Det här är ett ämne jag garanterat återkommer till, men i all hast tänkte jag tipsa om en krönika av Andres Lokko. Ett viktigt inlägg i debatten.

Jag gissar att jag även garanterat återkommer till Andres Lokko. Det är en man som givit mig ingångar till många saker och därför bör han hyllas. 27 september ska jag se honom på Dramatens stora scen, jag gissar att jag kommer att skratta. Antagligen när ingen annan gör det.

Inifrån och ut

Kursen har börjat, vi har haft två föreläsningar. Det verkar mycket bra, så här långt. Mycket att läsa. Vi avhandlar frågor som Vad är egentligen ett samhälle? Är det samhället som styr vårt handlande, eller är samhället ett resultat av våra handlingar? Härliga frågor. Som socialpsykolog försöker jag se inifrån och ut, det är innehållet som skapar formen, handlandet skapar samhället. Kan man förstå vad något innehåller enbart genom att titta på formen? Blir inte det bara antaganden?

Det finns extremt intressanta kopplingar till teaterteori i de här begreppen. Jag är skolad i Stanislavskijs anda, och han förespråkar den upplevande skådespelarkonsten. Där använder man sig av sig själv för att hitta den roll man ska gestalta, man arbetar alltså inifrån och ut. Här har vi antagligen ett kapitel i min c-uppsats, på ett bräde.

Vi började prata om Tarde idag. Han har skrivit om imitation, något som jag i teateravseende förhåller mig skeptisk till. I Tardes mening är det dock intressant. Han menar att hela livet är imitation, det är det vi gör, vi människor. Det är så vi lär oss saker, vi imiterar och imiterar tills det blir något eget, något nytt. Det låter sympatiskt. Och det är väl det skådespelarna gör när de arbetar med sin kropp, kanske, men inte i själva gestaltningen. Man imiterar processen, tekniken, men inte konsten. Imitation och upplevelse är inte samma sak. Imitation är handling, upplevelse är något annat. Det pågår samtidigt, kanske. Jag tror inte på att man kan imitera och på det sättet komma åt äkta gestaltning.

Jag läste hela eftermiddagen. I pausen från Simmel letade jag upp avsnittet i Asplund som handlade om Tarde. Jag hade nämligen för mig att han skrivit om honom, och mycket riktigt, i mitten av Utbränningsavsnittet. Tarde, Durkheim, LeBon. Där var dom allihop. Den abstrakta socialiteten. Jag förstod bättre vad det handlade om nu, än när jag läste det i vintras. Jag bläddrade lite i Browns Group Processes också, och hittade LeBon. Det var han och Zimbardo som skrev om massorna. Huruvida man förlorar sin identitet eller ej. Deindividuation. Sen är den där boken inte så mycket att hänga i granen. Jävla experimentskit alltså. Jag gillar inte sånt. Men kul att först läsa Brown som radar upp en miljard amerikanska socialpsykologiska experiment och sen läsa Asplund som sågar allihop.

Jag kommer inte att skriva en uppsats om ”The individual versus the crowd” i den här kursen. Jag kommer att skriva om varför Simmel borde ses som sociologins grundare. En essä. Sjukt bra. Och svårt. Och nördigt. Jag letade efter hans första avhandling, som handlar om musik på något sätt, men hittade istället en essä från 1906. Essän heter The Sociology of Secrecy and of Secret Societys. Den skulle man kunna referera till i någon artikel någon gång, om man någonsin skriver om sådana saker. Vad kan man säga om sånt utan att avslöja något, menar jag?

Nu smäller det snart.

Nu ska jag bege mig till första föreläsningen. Vi får se vad som händer när jag har varit där. David Shrigley sammanfattar det hela på ett tillfredsställande sätt.

"Det är i samtalet vi lär oss hantera världen"

Idag hade jag min vän Linnéa på besök. Vi har en hel del gemensamt, så som ämnen vi läser på universitetet, teaterintresset och förmågan att göra många saker samtidigt. Jag berättade om de val jag gjort den senaste veckan och att jag i fortsättningen ska fokusera på att göra saker som väcker min entusiasm. Linnéa verkade befinna sig i liknande brytningstider. Vi pratade om det här med att man tenderar att göra saker för att man tror att man borde. Och när man försöker komma fram till varför slutar det med att detta borde består av någon oidentifierbar annan. Man gör saker för att man vill vara omtyckt och inte hamna utanför. Men omtyckt av vem och utanför vadå?

Under större delen av mitt liv har jag gjort saker ”vid sidan av”. Under skoltiden var det vid sidan av skolan, och särskilt på högstadiet och gymnasiet gjorde jag en miljon saker eftersom det var de sakerna som väckte min entusiasm. Det i mycket större utsträckning än det jag fick göra i skolan. Nu är det inte likadant. Både jag och Linnéa börjar hitta det vi verkligen vill ägna oss åt, och det sammanfaller helt otroligt nog med det vi läser på universitetet. Då svalnar intresset av att göra saker ”vid sidan av”. Det är dags att fokusera på det väsentliga, helt enkelt.

Kursstarten idag var inte så mycket att hänga i julgranen, det var mest information. Imorrn börjar den riktiga kursen, om man får säga så. Men jag fick ett tips av min kursare Viggo, i samband med att jag presenterade min uppsatsidé. Jag ska skriva om interaktion mellan skådespelare, främst under repetitionsprocessen. Viggo tipsade mig då om något som heter Dialogseminariet, ett samarbete mellan KTH och Dramaten. Det här är bra, dels för att det jag har läst på deras hemsida väcker min entusiasm, men också för att det jag skriver om kanske kan intressera dem. Ett mål med uppsatsen är att den ska bli läsbar och fylla någon sorts funktion för andra människor. Det är ett högt uppsatt mål, men så måste man jobba.

Jag gissar att jag återkommer till det här. Tack igen, Viggo!

En slagen kvinna

Imorrn börjar terminen. Jag har en mellandag. Jag är bakis. Så blir det när man ägnar sig åt elitverksamhet två kvällar i rad. I fredags med kopiösa mängder ostron, champagne och andra smaskigheter. Igår med ett ståndsmässigt om än försenat firande av min 24-årsdag. Vi kallade det hela Suparettan – Snille och smak, i förekommande fall.

Jag har även tagit ett viktigt beslut den här veckan. Jag har avslutat ett uppdrag i förtid, för jag var nämligen slut. Ibland måste man stänga dörren, eller kanske snarare inse att man har hållit på att stänga dörren ganska länge och göra något åt saken. Så det har jag gjort.

Jag ser mig som en insiktsfull och analytiskt lagd person, men ibland går det inte så bra. Och i de fall man misslyckas måste man fråga sig själv vad det egentligen beror på. För orsaken ligger ofta på ett helt annat plan. Och hittar man orsaken kan man göra något åt den istället för att fastna i detaljer.

När jag tänker på och pratar med andra om hösten blir jag mycket entusiastisk. Jag tror att det är ett gott tecken. Det kommer att bli en intressant process, det här.

"I believe in truth, though I lie a lot"

Jag är bra på att komma ihåg saker. Igår berättade jag till exempel för min bror vad jag gjorde onsdagen den 15 augusti 2007. Anledningen till att jag kommer ihåg det jag gjorde då är att det är kopplat till många andra dagar i den månaden. Jag har dessutom skrivit om de där dagarna i min dagbok. Frågan är om det jag skrev i dagboken – alltså den sammanfattade bilden av dagen – överensstämmer med hur jag verkligen upplevde situationen där och då. Gissningsvis gör den inte det. Men vad är det som är sant? Är den rena upplevelsen det man menar när man säger sanning, eller är det den bild jag bär med mig, det jag minns?

Det jag skriver i min dagbok är min sammanfattande bild av något som jag själv har upplevt. Om de personer som varit med om det jag beskriver i min dagbok skulle beskriva samma sak skulle antagligen berättelsen bli ganska annorlunda. Frågan om vems bild som är sann är inte särskilt intressant. Jag är mer intresserad av skillnaden mellan bilderna.

Man kan inte formulera allt och samtidigt gör det rättvisa. Känslor, till exempel. Eller relationer. Så fort man försöker sätta på något förminskas det. Om man dessutom tillsammans med någon annan ska försöka formulera det man har tillsammans blir man tvungen att kompromissa. Skrivandet, formulerandet, är ett sätt att sortera tankar och känslor, och därigenom bearbeta dem så att man kan hantera dem. De tankar och känslor som är kopplade till det man har gjort eller varit med om. Så om det man minns är sant eller inte spelar egentligen ingen roll, för oavsett sanningen måste man gå vidare.

Nämnde jag att jag skriver väldigt mycket dagbok?

”Thou shalt not know exactly what thou dost, but thou shall do it”

Jag ska skriva c-uppsats i höst. Den här bloggen kanske blir en ventil för saker som kan behöva ventileras när man skriver uppsats. Eller bara en sorts loggbok. Ett sätt att tvinga mig skriva i alla fall. Ett sätt att förklara för mig själv vad jag håller på med genom att försöka förklara det för andra.

Jag läser socialpsykologi i Uppsala, på sociologiska institutionen. På måndag börjar terminen med uppsatskurs, då kanske jag får bestämma mig vad jag ska skriva om. Jag kanske får en handledare också. Men jag vet naturligtvis redan vad jag tänker skriva om och vilken handledare jag vill ha. Sen kanske jag inte har formulerat det hela så noga. Än.

De dagar som är kvar innan terminsstart kommer jag att ägna åt att smygläsa litteraturen till den första riktiga delkursen samt att ha roligt. Det vill säga, inte riktigt veta vad jag gör men göra det ändå.