"Det är i samtalet vi lär oss hantera världen"

Idag hade jag min vän Linnéa på besök. Vi har en hel del gemensamt, så som ämnen vi läser på universitetet, teaterintresset och förmågan att göra många saker samtidigt. Jag berättade om de val jag gjort den senaste veckan och att jag i fortsättningen ska fokusera på att göra saker som väcker min entusiasm. Linnéa verkade befinna sig i liknande brytningstider. Vi pratade om det här med att man tenderar att göra saker för att man tror att man borde. Och när man försöker komma fram till varför slutar det med att detta borde består av någon oidentifierbar annan. Man gör saker för att man vill vara omtyckt och inte hamna utanför. Men omtyckt av vem och utanför vadå?

Under större delen av mitt liv har jag gjort saker ”vid sidan av”. Under skoltiden var det vid sidan av skolan, och särskilt på högstadiet och gymnasiet gjorde jag en miljon saker eftersom det var de sakerna som väckte min entusiasm. Det i mycket större utsträckning än det jag fick göra i skolan. Nu är det inte likadant. Både jag och Linnéa börjar hitta det vi verkligen vill ägna oss åt, och det sammanfaller helt otroligt nog med det vi läser på universitetet. Då svalnar intresset av att göra saker ”vid sidan av”. Det är dags att fokusera på det väsentliga, helt enkelt.

Kursstarten idag var inte så mycket att hänga i julgranen, det var mest information. Imorrn börjar den riktiga kursen, om man får säga så. Men jag fick ett tips av min kursare Viggo, i samband med att jag presenterade min uppsatsidé. Jag ska skriva om interaktion mellan skådespelare, främst under repetitionsprocessen. Viggo tipsade mig då om något som heter Dialogseminariet, ett samarbete mellan KTH och Dramaten. Det här är bra, dels för att det jag har läst på deras hemsida väcker min entusiasm, men också för att det jag skriver om kanske kan intressera dem. Ett mål med uppsatsen är att den ska bli läsbar och fylla någon sorts funktion för andra människor. Det är ett högt uppsatt mål, men så måste man jobba.

Jag gissar att jag återkommer till det här. Tack igen, Viggo!

En slagen kvinna

Imorrn börjar terminen. Jag har en mellandag. Jag är bakis. Så blir det när man ägnar sig åt elitverksamhet två kvällar i rad. I fredags med kopiösa mängder ostron, champagne och andra smaskigheter. Igår med ett ståndsmässigt om än försenat firande av min 24-årsdag. Vi kallade det hela Suparettan – Snille och smak, i förekommande fall.

Jag har även tagit ett viktigt beslut den här veckan. Jag har avslutat ett uppdrag i förtid, för jag var nämligen slut. Ibland måste man stänga dörren, eller kanske snarare inse att man har hållit på att stänga dörren ganska länge och göra något åt saken. Så det har jag gjort.

Jag ser mig som en insiktsfull och analytiskt lagd person, men ibland går det inte så bra. Och i de fall man misslyckas måste man fråga sig själv vad det egentligen beror på. För orsaken ligger ofta på ett helt annat plan. Och hittar man orsaken kan man göra något åt den istället för att fastna i detaljer.

När jag tänker på och pratar med andra om hösten blir jag mycket entusiastisk. Jag tror att det är ett gott tecken. Det kommer att bli en intressant process, det här.

"I believe in truth, though I lie a lot"

Jag är bra på att komma ihåg saker. Igår berättade jag till exempel för min bror vad jag gjorde onsdagen den 15 augusti 2007. Anledningen till att jag kommer ihåg det jag gjorde då är att det är kopplat till många andra dagar i den månaden. Jag har dessutom skrivit om de där dagarna i min dagbok. Frågan är om det jag skrev i dagboken – alltså den sammanfattade bilden av dagen – överensstämmer med hur jag verkligen upplevde situationen där och då. Gissningsvis gör den inte det. Men vad är det som är sant? Är den rena upplevelsen det man menar när man säger sanning, eller är det den bild jag bär med mig, det jag minns?

Det jag skriver i min dagbok är min sammanfattande bild av något som jag själv har upplevt. Om de personer som varit med om det jag beskriver i min dagbok skulle beskriva samma sak skulle antagligen berättelsen bli ganska annorlunda. Frågan om vems bild som är sann är inte särskilt intressant. Jag är mer intresserad av skillnaden mellan bilderna.

Man kan inte formulera allt och samtidigt gör det rättvisa. Känslor, till exempel. Eller relationer. Så fort man försöker sätta på något förminskas det. Om man dessutom tillsammans med någon annan ska försöka formulera det man har tillsammans blir man tvungen att kompromissa. Skrivandet, formulerandet, är ett sätt att sortera tankar och känslor, och därigenom bearbeta dem så att man kan hantera dem. De tankar och känslor som är kopplade till det man har gjort eller varit med om. Så om det man minns är sant eller inte spelar egentligen ingen roll, för oavsett sanningen måste man gå vidare.

Nämnde jag att jag skriver väldigt mycket dagbok?

”Thou shalt not know exactly what thou dost, but thou shall do it”

Jag ska skriva c-uppsats i höst. Den här bloggen kanske blir en ventil för saker som kan behöva ventileras när man skriver uppsats. Eller bara en sorts loggbok. Ett sätt att tvinga mig skriva i alla fall. Ett sätt att förklara för mig själv vad jag håller på med genom att försöka förklara det för andra.

Jag läser socialpsykologi i Uppsala, på sociologiska institutionen. På måndag börjar terminen med uppsatskurs, då kanske jag får bestämma mig vad jag ska skriva om. Jag kanske får en handledare också. Men jag vet naturligtvis redan vad jag tänker skriva om och vilken handledare jag vill ha. Sen kanske jag inte har formulerat det hela så noga. Än.

De dagar som är kvar innan terminsstart kommer jag att ägna åt att smygläsa litteraturen till den första riktiga delkursen samt att ha roligt. Det vill säga, inte riktigt veta vad jag gör men göra det ändå.