De senaste årens juldagsanteckningar

2005:

Jag har nog förstått att det nog är bäst att aldrig mer dricka snaps, jag blir så konstig av det.

2006:

Jag känner också att det vore skönt att hitta ett spår i livet, en utbildning kanske. Tyvärr vet jag inte vilken utbildning det skulle vara. Något intressant och kreativt som inte är för naturvetenskapligt och inte helt omöjligt att komma in på och som ger ett välbetalt jobb. Finns det någon sådan utbildning?

2007:

Min lediga dag tog slut fort. Fast det är svårt att vara ledig när man har gäster. Och när man går upp kvart i tolv tar dagen slut fort.

2008:

Jag leker med tanken på att inte dricka så mycket sprit. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Första fullständiga utkastet inskickat...

...och rastlösheten sätter in.

Ur ett mail till Anna Ekblom 27 mars 2001:

Allt i skolan är ångest fast nu idag på engelskan var det inte så mycket ångest ty vi fick se en film, A ROOM WITH A VIEW som knappt handlade om det där rummet alls. Den var tydligen romantisk tyckte Yvonne (=lärare) och gick ut. Men det var knappt nåt hångel alls! När det väl kom som bröt hysteriska applåder ut och Wilhelm kastade sig på tvn för att censurera och kom åt en knapp så att bilden försvann, man hörde bara ljudet, fast det hörde man ju inte i all fall eftersom det var sån ljudnivå. Fast det är vi vana vid i min klass. Det var det enda skojiga som hände på hela dagen. Nu ska jag återgå till mina studier. jo en sak till, vi har börjat titta på svullo på film på rasterna.

Visdomar på morgonkvisten

Min bror kom förbi tjugo över nio. Jag berättade att jag hjälpt en vän med lite sista sekunden-handledning igår. Han konstaterade att "Du utövar andra generationens akademisk uppsatsfascism. Men, å andra sidan har kanske inte att göra det bästa av situationen historiskt sett betecknats som fascism."

Därefter försökte vi analysera en mailtrådsdiskurs, vilket resulterade i ett otippat julkort. God jul!

Ur arkivet

Följande text är ett resultat av frustration någon gång under hösten 2006:

Solosång

Det här med solosång, det är något tjusigt det. Alla borde få prova att sjunga solo inför en grupp människor. Sånt gör livet värt att leva, liksom. Man blir glad. Man växer som människa. Man blir groteskt stor och sprängs. Som ett enda stort ballongregn. Vi kanske inte ska låta alla människor prova solosång.

Alla människor är inte kapabla att framföra solosång. Alla människor har inte talang, inte ens teknik. Alla människor har inte fantasi, de har inte ens några egna känslor. Vissa människor har ransonerat bort sina känslor eftersom känslor bara tar tid. Vissa människor trycker ihop sina känslor till en liten boll som de spolar ner i toaletten.

Problemet med att spola ner bollar i toaletten är att det blir stopp.

Frustration, podradio och semester

I september 2009 pluggade jag nog mer än jag någonsin gjort. Åtminstone i mitt liv som universitetsstudent. Jag minns inte så mycket från mitt tidigare liv, av studierna alltså. Från gymnasiet minns jag mest musikal, skoltidningsproduktion, kammarkörsång, populärkulturkonsumtion samt brist-på-kårlegsfrustration. Det var en fin tid. Den tid jag lever i nu är också fin. Men den senaste månaden har varit en aning frustrerande.

Först frustration över att inte få någon uppsatshandledare. Nu har jag fått en, den jag ville ha. Hon heter Vessela Misheva och förstår vad det är jag vill komma åt. Vi hade vårt första möte i fredags, 23 oktober. Hon påpekade då att min tidsplan, som utgick från det förslag som vi fått på uppsatskursen, inte var överdrivet realistisk. Jag fick veta att jag måste ha hela uppsatsen klar 4 december. Hon frågade mig om jag kunde börja skriva direkt, och där kommer vi till frustration nummer två. Jag berättade för Vessela att jag har tenta 30 oktober. I analyskursen. Vessela suckade och sa nästan ”måste du göra den”?

Jag har inte pluggat överdrivet mycket till morgondagens tenta. Det får gå som det går, och går det inte skriver jag den i vår istället. Jag tror nämligen inte att det är realistiskt att försöka skriva omtentan som infaller 5 december – just det, dagen efter inlämningen av uppsatsen. (Att jag har mycket bättre och roligare saker för mig den dagen hör inte hit).

Imorrn smäller det hur som helst, klockan 13. Jag kommer naturligtvis att klara tentan eftersom jag är en sådant fantastiskt geni och vet precis allt om diskursanalys och logistisk regressionsanalys. Hrm.

Något jag ägnat mig mer åt den senaste månaden är att lyssna på radio. SR:s podradioarkiv är en guldgruva. Lustigt nog, med tanke på min uppsats, har det varit många intressanta program om teater på sistone. Jag tackar och tar emot. Här kommer en rad länkar för er som inte har hittat fram själva:

K1 20090917: Om skådespelaren Måns Westfelt
K1 20090910: Per Zetterfalk om sin avhandling om konstnärligt skapande
Snittet 20081119: Om DV 8 Physical Theatre
Snittet 20090923: Om teateruppsättningarna Drottning Kristina, Palme och Gangs of Gothenburg
K1 20090611: Staffan Valdemar Holm, regissör och f.d. Dramatenchef
K1 20090226: I väntan på Medea – om Dramatenuppsättningen
K1 20090212: Om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tre systrar på Stockholms stadsteater
Snittet 20091021: Om skånsk teaterhistoria
Snittet 20091014: Om skådespelaren Iwar Wiklander
Snittet 20081112: Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?
K1 20091015: Vart tog den lilla lyckan vägen?
K2 20091015: Immun mot terapi
K1 20091022: Spegeln i dikt och tanke
K1 20090514: Kvalitet – vad är det?
K1 20081023: Om den österrikiske författaren Thomas Bernard

Det var allt för den här gången. På söndag åker jag till London. Hurra!

Spela roll

Ikväll är det reccegask på alla nationer i Uppsala. Det betyder att de nya studenterna ska få lära sig hur man gör när det är fest. Det hela inleds med en ceremoni i universitetsaulan och jag hoppar in som marskalk. Det känns som ett rimligt uppdrag på min elfte termin som student här. Bilden visar hur det kan vara efter själva middagen, på en reccegask.

De senaste tre veckorna har varit en sorts intellektuell hårdträning. Jag är en aning matt, men glad. Uppsatsskissen är inlämnad och den stora uppgiften innan sista september är att skriva uppsatsen om varför Simmel är sociologins fader. Parallellt med förberedelserna har jag börjat fördjupa mig i Keve Hjelms bok. Han skriver många bra saker, och det mesta påminner mig om det vi pratar om på seminarierna. Vi pratar mycket om att spela roller. Det kanske inte är det skådespelarna ska göra?

”För egen del vägrar jag hur som helst att acceptera att teater bara handlar om att förställa sig. Det gör vi ju allihop till vardags. Och inte behöver man vara skådespelare för att klara av det.”

Så skriver Keve. Jag känner på mig att den där uppsatsen om Simmel kommer antagligen att handla om teater…

En upptäckt av vikt

Jag håller på att skriva uppsatsskissen jag ska lämna in på fredag. Det är utifrån den som jag kommer att tilldelas en handledare, så prestationsångesten ligger med andra ord runt hörnet. Men att klämma fram exempel på litteratur är knappast ett problem, och nyss satt jag och tittade lite på mina teaterböcker för att se om jag har någon ytterligare jag kan klämma in. En av de böcker jag av någon anledning inte har läst alls är Peter Brooks The Empty Space. När jag läste på baksidan såg jag ett citat från Harold Clurman i The New York Times Book Review:

”Peter Brook has written a book that is really about the theater. When he speaks about himself, it is with a view to impart ideas pertinent to craftsmen, serious playgoers and critics alike... What I treasure most in the book is that it always harks back to the artistic, social psychological, practical bases of the theater as a concern of cultural significance.”

The social psychological bases of the theater as a concern of cultural significance.

Det kanske kan bli en relevant uppsats, det här.