Visar inlägg med etikett Teater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teater. Visa alla inlägg

måndag 26 april 2010

Work in progress, förhoppningsvis

Jag har en preliminär lösning på översättningsproblematiken. Jag låter helt enkelt bli att översätta orden speech community och community of practice. Det återstår att se vad min handledare tycker om den saken. Det roligaste är att det är pliktskyldigt som jag har med det där avsnittet. Sociolingvistiken måste få en sociologisk motsvarighet. Om den inte redan har det. The Sociology of Language. Det är väl den jag försöker uppfinna, med hjälp av det fantastiska Svenskt OrdNät.

Min handledare sa för övrigt en mycket betryggande sak under ett av våra första möten. Nämligen att man oftast först i efterhand förstår vad det var man försökte åstadkomma.

Jag kom att tänka på Georg Simmels teori om att människan består av fragment, ja, det händer ganska ofta, men den här gången var det när jag läste i min dagbok från september 2005. Då hade jag precis börjat på teaterlinjen på Katrinebergs folkhögskola, och var aningen förvirrad. Jag skrev följande:

20050925 01.40
Jag är inte som folk är här. Jag frågar och får svar, jag lyssnar och kommer ihåg, men ingen frågar något tillbaka. Så folks uppfattning om mig måste handla om att jag alltid har papper och penna med mig, att jag har läst på universitetet och är sjukligt intresserad av grammatik, att jag har obskyr musiksmak och att jag dricker te hela tiden.

Allt det där stämmer fortfarande. Men det är långt ifrån hela sanningen om mig, så att säga. Simmel säger att vi gestaltar bilden av våra medmänniskor med hjälp av de fragment vi känner till. Ju mer vi lär känna en person, desto mer kompletterar och förändrar vi bilden av henne.

Man kan i vissa fall fråga sig själv hur noga man väljer det man ser och vad man väljer att inte se.

torsdag 18 mars 2010

Olika skolor?

Jag kollade på det senaste och sista avsnittet av SVT:s Teatersupén igår och blev alldeles paff av en kort dialog mellan Lotta Tejle och Torkel Petersson:

I den här föreställningen gestaltar Lotta Askungens styvmor, en elak kvinna med många mörka sidor.

Lotta: Styvmodern här har ju inte jag gjort som en psykologisk, modern styvmoder, utan jag har gjort henne mer som en kraft, som en renodlad kraft som står för det där onda, det där oönskade, som man inte vill se hos sig själv som människa. Och då kan man läsa Askungen som om hon nästan projicerar sitt eget mörker på den här mamman och på så sätt kommer hon underfund med att även hon - och alla människor - vi bär ju alla med oss mörka sidor.

Torkel: Vad har du för mörkt i dig?

Lotta: Jamen jag har väl mörka sidor i mig, absolut. Det har väl du också?

Torkel: Har alla det?

Lotta: Ja, det tror jag. Att man blir elak och arg och förbannad och svartsjuk...

Torkel: Blir det inte jobbigt att visa det på scen då, om det känns kanske...

Lotta: Det gör du väl alltid i skådespeleriet, du tar väl alltid av dig själv och så berättar du något som är igenkännbart, alla kan ju känna igen sig i att vara...

Torkel: Jag behöver inte alltid ta från mig själv, jag kanske bara härmar, härmar bilden av ett uttryck.

Lotta: Det kan man ju också göra, men man kan ju också i skådespelarprocessen förstå att det här finns hos mig också, och den här karaktären påminner mig också om vissa saker i livet. ... Jag tror att det är väldigt olika också, beroende på hur man är som människa.


Alltså, Torkel Peterson gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 1991, när Keve Hjelm var rektor där. Jag undrar stilla vad Torkel gjorde under sina år på skolan, sov han? Eller driver han bara med Lotta och tv-publiken?

1992 skrev Keve artikeln "Konst är kunskap" och där finner man följande citat:
"När regissörer tidigt i repetitionsprocessen kräver uttryck lockas skådespelarna till det bedrägliga beskrivandets ”symboler”. Sällan eller aldrig lyckas dessa senare transponeras till ett genuint berättade uttryck. Ivern att så fort som möjligt uppvisa fysiska tolkningsbesked gör att den samarbetsvillige skådespelaren aldrig får textens olika situationer verkliga för sig."

Tyvärr tror jag Torkels inställning är rätt vanlig. Jag hörde att dom kör mycket med härmning på Fridhem, till exempel. Ack och ve.

torsdag 29 oktober 2009

Frustration, podradio och semester

I september 2009 pluggade jag nog mer än jag någonsin gjort. Åtminstone i mitt liv som universitetsstudent. Jag minns inte så mycket från mitt tidigare liv, av studierna alltså. Från gymnasiet minns jag mest musikal, skoltidningsproduktion, kammarkörsång, populärkulturkonsumtion samt brist-på-kårlegsfrustration. Det var en fin tid. Den tid jag lever i nu är också fin. Men den senaste månaden har varit en aning frustrerande.

Först frustration över att inte få någon uppsatshandledare. Nu har jag fått en, den jag ville ha. Hon heter Vessela Misheva och förstår vad det är jag vill komma åt. Vi hade vårt första möte i fredags, 23 oktober. Hon påpekade då att min tidsplan, som utgick från det förslag som vi fått på uppsatskursen, inte var överdrivet realistisk. Jag fick veta att jag måste ha hela uppsatsen klar 4 december. Hon frågade mig om jag kunde börja skriva direkt, och där kommer vi till frustration nummer två. Jag berättade för Vessela att jag har tenta 30 oktober. I analyskursen. Vessela suckade och sa nästan ”måste du göra den”?

Jag har inte pluggat överdrivet mycket till morgondagens tenta. Det får gå som det går, och går det inte skriver jag den i vår istället. Jag tror nämligen inte att det är realistiskt att försöka skriva omtentan som infaller 5 december – just det, dagen efter inlämningen av uppsatsen. (Att jag har mycket bättre och roligare saker för mig den dagen hör inte hit).

Imorrn smäller det hur som helst, klockan 13. Jag kommer naturligtvis att klara tentan eftersom jag är en sådant fantastiskt geni och vet precis allt om diskursanalys och logistisk regressionsanalys. Hrm.

Något jag ägnat mig mer åt den senaste månaden är att lyssna på radio. SR:s podradioarkiv är en guldgruva. Lustigt nog, med tanke på min uppsats, har det varit många intressanta program om teater på sistone. Jag tackar och tar emot. Här kommer en rad länkar för er som inte har hittat fram själva:

K1 20090917: Om skådespelaren Måns Westfelt
K1 20090910: Per Zetterfalk om sin avhandling om konstnärligt skapande
Snittet 20081119: Om DV 8 Physical Theatre
Snittet 20090923: Om teateruppsättningarna Drottning Kristina, Palme och Gangs of Gothenburg
K1 20090611: Staffan Valdemar Holm, regissör och f.d. Dramatenchef
K1 20090226: I väntan på Medea – om Dramatenuppsättningen
K1 20090212: Om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tre systrar på Stockholms stadsteater
Snittet 20091021: Om skånsk teaterhistoria
Snittet 20091014: Om skådespelaren Iwar Wiklander
Snittet 20081112: Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?
K1 20091015: Vart tog den lilla lyckan vägen?
K2 20091015: Immun mot terapi
K1 20091022: Spegeln i dikt och tanke
K1 20090514: Kvalitet – vad är det?
K1 20081023: Om den österrikiske författaren Thomas Bernard

Det var allt för den här gången. På söndag åker jag till London. Hurra!

fredag 18 september 2009

Spela roll

Ikväll är det reccegask på alla nationer i Uppsala. Det betyder att de nya studenterna ska få lära sig hur man gör när det är fest. Det hela inleds med en ceremoni i universitetsaulan och jag hoppar in som marskalk. Det känns som ett rimligt uppdrag på min elfte termin som student här. Bilden visar hur det kan vara efter själva middagen, på en reccegask.

De senaste tre veckorna har varit en sorts intellektuell hårdträning. Jag är en aning matt, men glad. Uppsatsskissen är inlämnad och den stora uppgiften innan sista september är att skriva uppsatsen om varför Simmel är sociologins fader. Parallellt med förberedelserna har jag börjat fördjupa mig i Keve Hjelms bok. Han skriver många bra saker, och det mesta påminner mig om det vi pratar om på seminarierna. Vi pratar mycket om att spela roller. Det kanske inte är det skådespelarna ska göra?

”För egen del vägrar jag hur som helst att acceptera att teater bara handlar om att förställa sig. Det gör vi ju allihop till vardags. Och inte behöver man vara skådespelare för att klara av det.”

Så skriver Keve. Jag känner på mig att den där uppsatsen om Simmel kommer antagligen att handla om teater…

tisdag 15 september 2009

En upptäckt av vikt

Jag håller på att skriva uppsatsskissen jag ska lämna in på fredag. Det är utifrån den som jag kommer att tilldelas en handledare, så prestationsångesten ligger med andra ord runt hörnet. Men att klämma fram exempel på litteratur är knappast ett problem, och nyss satt jag och tittade lite på mina teaterböcker för att se om jag har någon ytterligare jag kan klämma in. En av de böcker jag av någon anledning inte har läst alls är Peter Brooks The Empty Space. När jag läste på baksidan såg jag ett citat från Harold Clurman i The New York Times Book Review:

”Peter Brook has written a book that is really about the theater. When he speaks about himself, it is with a view to impart ideas pertinent to craftsmen, serious playgoers and critics alike... What I treasure most in the book is that it always harks back to the artistic, social psychological, practical bases of the theater as a concern of cultural significance.”

The social psychological bases of the theater as a concern of cultural significance.

Det kanske kan bli en relevant uppsats, det här.

onsdag 9 september 2009

Form och funktion

Första seminariet är avklarat och jag tror att jag är lite klokare. Nu ska jag lämna Simmel och Geselligkeit en stund för att fokusera på Scheff och vad han hittar på. Jag har börjat arbeta med hans fruktansvärt fula bok Microsociology idag, och fokuserar på hans teorier om känslor. Han har något han kallar ”deference-emotion system”. Det är förkastligt, inte teorin utan hur han formulerar det. Vadå, hänsyn-känslosystem? Det kanske funkar att skriva så på engelska, men det är verkligen inte okej på svenska. Jag tror dock att jag förstår vad han menar, det handlar om ömsesidighet. Och när jag läser associerar jag ständigt till det jag läst förut. Simmel, Mead, Cooley. Jag kan nog hitta fina kopplingar. Och få med metaforen om skalan mellan subjekt och objekt.

Seminariet handlade mycket om form, att det är den som är intressant. I formen finns interaktionen, och det är resultatet av interaktionen som utgör formens innehåll, som exempelvis känslor. Det här närmar sig en helt ny dimension av mina idéer om inifrån och ut. En direkt koppling till skådespeleri blir att det inte är skådespelarnas känslor som är intressanta. De väcks i interaktionen, det vill säga de ömsesidiga aktionerna, handlingarna. Aktion – reaktion. När man befinner sig i interaktionen finns det inget utrymme för att försöka förstå vad det är man gör, se sig själv utifrån. Gör man det blir det dåligt skådespeleri.

Det är egentligen väldigt enkelt.

torsdag 3 september 2009

En teaterman jag missade

Idag har jag fått ett regiuppdrag. Eller, jag fick det för lite mer än en vecka sedan, men idag hade jag möte med initiativtagaren, min vän C-Micke. Det ska bli en liten pjäs före middagen på Västmanlands-Dala nations 370-årsjubileumsbal i slutet av november. Vad den ska handla om kommer jag inte att berätta om här, däremot kommer jag nog att beröra själva processen. Jag och C-Micke bestämde oss för en pjäsidé, nu är tanken att vi tillsammans med ensemblen ska omvandla denna idé till en ordentlig pjäs. Man skulle kunna se det som ett empiriskt arbete vid sidan av min uppsats. Jag tänker att det är en bra sak, så att jag inte helt fastnar i böckerna.

Tidigare ikväll var jag på Uppsala Stadsteater, det var presentation av spelåret. Det verkar lovande. En hel del processteater, passande nog. När jag kom hem tog jag fram teaterböckerna, och började läsa i Keve Hjelms bok Dionysos och Apollon – Tankar om teater. Det är en bok som definitivt kommer att refereras i uppsatsen. Boken är en samling artiklar, och en av den heter mycket lämpligt ”Inifrån och utifrån”. Keve var en mycket stor teaterman. Han gick bort i februari 2004, innan min socialisation in i teatervärlden. När jag, ett och ett halvt år senare, gick på Katrinebergs Folkhögskola hade jag bland andra Elisabet Sevholt som lärare. Hon är ett av Keves barn, som hon själv uttryckte det. Tack vare Elisabet läser jag nu Keves bok. Jag missade honom när han levde, men jag kan ta del av hans tankar och föra dem vidare.

Kopplingen mellan socialpsykologi och teater är inte alls långsökt. Tycker jag. Den är snarare mycket viktig. När jag började läsa socialpsykologi för ett år sedan började det hela med en introduktionskurs i sociologi, institutionens huvudämne. Då sa alla lärarna att vi skulle ”ifrågasätta det förgivettagna”, det var hela poängen med sociologin. Det är samma sak med teater. Mellan vetenskap och konst finns det många kopplingar, jag är intresserad av detta, och specifikt mellan socialpsykologi och teater. Mycket av min uppsats kommer antagligen att handla om den här kopplingen. Målet är att komma fram till en kortfattad och vacker formulering som jag kan dunka i huvudet på alla som inte tror mig.

Vuxna män gör saker tillsammans

När jag är på teater skrattar jag ofta. Ganska mycket. Om det är roligt alltså, och det upplever jag ofta att det är. Det blir ofta roligt när människor försöker göra saker tillsammans. Det här är ett ämne jag garanterat återkommer till, men i all hast tänkte jag tipsa om en krönika av Andres Lokko. Ett viktigt inlägg i debatten.

Jag gissar att jag även garanterat återkommer till Andres Lokko. Det är en man som givit mig ingångar till många saker och därför bör han hyllas. 27 september ska jag se honom på Dramatens stora scen, jag gissar att jag kommer att skratta. Antagligen när ingen annan gör det.