måndag 26 april 2010
Work in progress, förhoppningsvis
torsdag 18 mars 2010
Olika skolor?
torsdag 29 oktober 2009
Frustration, podradio och semester
I september 2009 pluggade jag nog mer än jag någonsin gjort. Åtminstone i mitt liv som universitetsstudent. Jag minns inte så mycket från mitt tidigare liv, av studierna alltså. Från gymnasiet minns jag mest musikal, skoltidningsproduktion, kammarkörsång, populärkulturkonsumtion samt brist-på-kårlegsfrustration. Det var en fin tid. Den tid jag lever i nu är också fin. Men den senaste månaden har varit en aning frustrerande.
Först frustration över att inte få någon uppsatshandledare. Nu har jag fått en, den jag ville ha. Hon heter Vessela Misheva och förstår vad det är jag vill komma åt. Vi hade vårt första möte i fredags, 23 oktober. Hon påpekade då att min tidsplan, som utgick från det förslag som vi fått på uppsatskursen, inte var överdrivet realistisk. Jag fick veta att jag måste ha hela uppsatsen klar 4 december. Hon frågade mig om jag kunde börja skriva direkt, och där kommer vi till frustration nummer två. Jag berättade för Vessela att jag har tenta 30 oktober. I analyskursen. Vessela suckade och sa nästan ”måste du göra den”?
Jag har inte pluggat överdrivet mycket till morgondagens tenta. Det får gå som det går, och går det inte skriver jag den i vår istället. Jag tror nämligen inte att det är realistiskt att försöka skriva omtentan som infaller 5 december – just det, dagen efter inlämningen av uppsatsen. (Att jag har mycket bättre och roligare saker för mig den dagen hör inte hit).
Imorrn smäller det hur som helst, klockan 13. Jag kommer naturligtvis att klara tentan eftersom jag är en sådant fantastiskt geni och vet precis allt om diskursanalys och logistisk regressionsanalys. Hrm.
Något jag ägnat mig mer åt den senaste månaden är att lyssna på radio. SR:s podradioarkiv är en guldgruva. Lustigt nog, med tanke på min uppsats, har det varit många intressanta program om teater på sistone. Jag tackar och tar emot. Här kommer en rad länkar för er som inte har hittat fram själva:
K1 20090917: Om skådespelaren Måns Westfelt
K1 20090910: Per Zetterfalk om sin avhandling om konstnärligt skapande
Snittet 20081119: Om DV 8 Physical Theatre
Snittet 20090923: Om teateruppsättningarna Drottning Kristina, Palme och Gangs of Gothenburg
K1 20090611: Staffan Valdemar Holm, regissör och f.d. Dramatenchef
K1 20090226: I väntan på Medea – om Dramatenuppsättningen
K1 20090212: Om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tre systrar på Stockholms stadsteater
Snittet 20091021: Om skånsk teaterhistoria
Snittet 20091014: Om skådespelaren Iwar Wiklander
Snittet 20081112: Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?
K1 20091015: Vart tog den lilla lyckan vägen?
K2 20091015: Immun mot terapi
K1 20091022: Spegeln i dikt och tanke
K1 20090514: Kvalitet – vad är det?
K1 20081023: Om den österrikiske författaren Thomas Bernard
Det var allt för den här gången. På söndag åker jag till London. Hurra!
fredag 18 september 2009
Spela roll
De senaste tre veckorna har varit en sorts intellektuell hårdträning. Jag är en aning matt, men glad. Uppsatsskissen är inlämnad och den stora uppgiften innan sista september är att skriva uppsatsen om varför Simmel är sociologins fader. Parallellt med förberedelserna har jag börjat fördjupa mig i Keve Hjelms bok. Han skriver många bra saker, och det mesta påminner mig om det vi pratar om på seminarierna. Vi pratar mycket om att spela roller. Det kanske inte är det skådespelarna ska göra?
”För egen del vägrar jag hur som helst att acceptera att teater bara handlar om att förställa sig. Det gör vi ju allihop till vardags. Och inte behöver man vara skådespelare för att klara av det.”
Så skriver Keve. Jag känner på mig att den där uppsatsen om Simmel kommer antagligen att handla om teater…
tisdag 15 september 2009
En upptäckt av vikt
Jag håller på att skriva uppsatsskissen jag ska lämna in på fredag. Det är utifrån den som jag kommer att tilldelas en handledare, så prestationsångesten ligger med andra ord runt hörnet. Men att klämma fram exempel på litteratur är knappast ett problem, och nyss satt jag och tittade lite på mina teaterböcker för att se om jag har någon ytterligare jag kan klämma in. En av de böcker jag av någon anledning inte har läst alls är Peter Brooks The Empty Space. När jag läste på baksidan såg jag ett citat från Harold Clurman i The New York Times Book Review:
”Peter Brook has written a book that is really about the theater. When he speaks about himself, it is with a view to impart ideas pertinent to craftsmen, serious playgoers and critics alike... What I treasure most in the book is that it always harks back to the artistic, social psychological, practical bases of the theater as a concern of cultural significance.”
The social psychological bases of the theater as a concern of cultural significance.
Det kanske kan bli en relevant uppsats, det här.onsdag 9 september 2009
Form och funktion
Första seminariet är avklarat och jag tror att jag är lite klokare. Nu ska jag lämna Simmel och Geselligkeit en stund för att fokusera på Scheff och vad han hittar på. Jag har börjat arbeta med hans fruktansvärt fula bok Microsociology idag, och fokuserar på hans teorier om känslor. Han har något han kallar ”deference-emotion system”. Det är förkastligt, inte teorin utan hur han formulerar det. Vadå, hänsyn-känslosystem? Det kanske funkar att skriva så på engelska, men det är verkligen inte okej på svenska. Jag tror dock att jag förstår vad han menar, det handlar om ömsesidighet. Och när jag läser associerar jag ständigt till det jag läst förut. Simmel, Mead, Cooley. Jag kan nog hitta fina kopplingar. Och få med metaforen om skalan mellan subjekt och objekt.
Seminariet handlade mycket om form, att det är den som är intressant. I formen finns interaktionen, och det är resultatet av interaktionen som utgör formens innehåll, som exempelvis känslor. Det här närmar sig en helt ny dimension av mina idéer om inifrån och ut. En direkt koppling till skådespeleri blir att det inte är skådespelarnas känslor som är intressanta. De väcks i interaktionen, det vill säga de ömsesidiga aktionerna, handlingarna. Aktion – reaktion. När man befinner sig i interaktionen finns det inget utrymme för att försöka förstå vad det är man gör, se sig själv utifrån. Gör man det blir det dåligt skådespeleri.
Det är egentligen väldigt enkelt.
torsdag 3 september 2009
En teaterman jag missade
Idag har jag fått ett regiuppdrag. Eller, jag fick det för lite mer än en vecka sedan, men idag hade jag möte med initiativtagaren, min vän C-Micke. Det ska bli en liten pjäs före middagen på Västmanlands-Dala nations 370-årsjubileumsbal i slutet av november. Vad den ska handla om kommer jag inte att berätta om här, däremot kommer jag nog att beröra själva processen. Jag och C-Micke bestämde oss för en pjäsidé, nu är tanken att vi tillsammans med ensemblen ska omvandla denna idé till en ordentlig pjäs. Man skulle kunna se det som ett empiriskt arbete vid sidan av min uppsats. Jag tänker att det är en bra sak, så att jag inte helt fastnar i böckerna.
Tidigare ikväll var jag på Uppsala Stadsteater, det var presentation av spelåret. Det verkar lovande. En hel del processteater, passande nog. När jag kom hem tog jag fram teaterböckerna, och började läsa i Keve Hjelms bok Dionysos och Apollon – Tankar om teater. Det är en bok som definitivt kommer att refereras i uppsatsen. Boken är en samling artiklar, och en av den heter mycket lämpligt ”Inifrån och utifrån”. Keve var en mycket stor teaterman. Han gick bort i februari 2004, innan min socialisation in i teatervärlden. När jag, ett och ett halvt år senare, gick på Katrinebergs Folkhögskola hade jag bland andra Elisabet Sevholt som lärare. Hon är ett av Keves barn, som hon själv uttryckte det. Tack vare Elisabet läser jag nu Keves bok. Jag missade honom när han levde, men jag kan ta del av hans tankar och föra dem vidare.
Kopplingen mellan socialpsykologi och teater är inte alls långsökt. Tycker jag. Den är snarare mycket viktig. När jag började läsa socialpsykologi för ett år sedan började det hela med en introduktionskurs i sociologi, institutionens huvudämne. Då sa alla lärarna att vi skulle ”ifrågasätta det förgivettagna”, det var hela poängen med sociologin. Det är samma sak med teater. Mellan vetenskap och konst finns det många kopplingar, jag är intresserad av detta, och specifikt mellan socialpsykologi och teater. Mycket av min uppsats kommer antagligen att handla om den här kopplingen. Målet är att komma fram till en kortfattad och vacker formulering som jag kan dunka i huvudet på alla som inte tror mig.