Samtal hellre än diskussion

Jag har en mor som är väldigt klok. Idag har vi varit i Stockholm tillsammans, och på eftermiddagen drack vi te på Chaikhana i Gamla stan. Där berättade jag lite för henne om mitt nya favoritord Geselligkeit, och om hur man bara befinner sig där om det man gör inte handlar om någonting. Geselligkeit är formen, inte innehållet. En förutsättning är också att de inblandade är jämlika. Relationen mellan dem måste alltså vara symmetrisk. En metafor är en skala där nollpunkten är Geselligkeit och lämnar man nollpunkten lämnar man också Geselligkeit.

Konversationen är central, och om den inte finns till enbart för sin egen skull lämnar man direkt Geselligkeit. Min mor sa då att i staden vi bor förekommer sällan den typen av konversationer. Här är man nämligen mer intresserad av diskussion än av samtal. Jag är inte överdrivet förtjust i diskussioner, eftersom de ofta får en karaktär av tävling, medan samtal är just mer jämlika, mer tillåtande, mer som lek. Jag tycker om att tänka högt tillsammans med andra.

Rent etymologiskt syns skillnaden i orden. Följande resonemang är fritt hämtat från Wikipedia. Diskussion kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Dialog, däremot betyder genom samtal; διά (diá, genom) + λόγος (logos, tal, språk).

Jag föredrar att komma fram till något genom samtal, än genom att skaka isär argument. Samtal sker mellan jämlikar, diskussioner mellan människor som av någon anledning inte är jämlika, om än för tillfället. Björn Eriksson använder begreppen subjekts- och objektsposition på ett i det här sammanhanget (och i många andra) relevant sätt. I Geselligkeit befinner sig alla inblandade i subjektsposition, den individuella subjektspositionen är alltså på nollpunkten. Där skalan tar slut (vi jobbar inte med siffror här) är den ultimata objektspositionen, där har man inga som helst kopplingar till andra människor.

Jag kommer garanterat att återkommat till den här skalan. Det verkar som om allting handlar om den. Och på den här bloggen samtalar vi om saken.

Form och funktion

Första seminariet är avklarat och jag tror att jag är lite klokare. Nu ska jag lämna Simmel och Geselligkeit en stund för att fokusera på Scheff och vad han hittar på. Jag har börjat arbeta med hans fruktansvärt fula bok Microsociology idag, och fokuserar på hans teorier om känslor. Han har något han kallar ”deference-emotion system”. Det är förkastligt, inte teorin utan hur han formulerar det. Vadå, hänsyn-känslosystem? Det kanske funkar att skriva så på engelska, men det är verkligen inte okej på svenska. Jag tror dock att jag förstår vad han menar, det handlar om ömsesidighet. Och när jag läser associerar jag ständigt till det jag läst förut. Simmel, Mead, Cooley. Jag kan nog hitta fina kopplingar. Och få med metaforen om skalan mellan subjekt och objekt.

Seminariet handlade mycket om form, att det är den som är intressant. I formen finns interaktionen, och det är resultatet av interaktionen som utgör formens innehåll, som exempelvis känslor. Det här närmar sig en helt ny dimension av mina idéer om inifrån och ut. En direkt koppling till skådespeleri blir att det inte är skådespelarnas känslor som är intressanta. De väcks i interaktionen, det vill säga de ömsesidiga aktionerna, handlingarna. Aktion – reaktion. När man befinner sig i interaktionen finns det inget utrymme för att försöka förstå vad det är man gör, se sig själv utifrån. Gör man det blir det dåligt skådespeleri.

Det är egentligen väldigt enkelt.

Begreppsförvirring och språkförbistring

Jag har ägnat dagen åt att läsa ett kapitel i Simmel, kapitlet som heter Sociability. Det är inte ett särskilt långt kapitel, men Simmel hinner säga ganska mycket om saken. Min uppgift är att skriva två sidor om det till seminariet på onsdag. Jag tänker skriva på svenska, och stöter direkt på ett problem.

Vad betyder sociability? I lexikonet hittar jag sällskaplighet eller sällskapande. Ability betyder förmåga, kan man drista sig till att kalla det social förmåga? Nja. Sällskapande är ett intressant ord, sällskapande, jag letar ju alltid efter den typen av verb. Sälla är synonymt med ansluta, så anslutningsförmåga? Sällskapa betyder att vara tillsammans, så någon sorts dubbel betydelse skulle kunna antyda en förmåga att ansluta till något sammanhang, med andra människor. Ett försök till etymologisk förklaring av ordet, men föga slagkraftigt som begrepp.

Efter att ha läst hela kapitlet är det uppenbart att varken sällskaplighet eller sällskapande är rätt begrepp för att beskriva det Simmel menar (läs: det jag upplever att Simmel menar). Han använder begreppet på flera sätt: ”Enter into sociability”, ”Sociability is the abstraction of association”, ”Sociability plays at the form of society”.

Det enda rimliga är att helt enkelt låtsas som att det finns ett ord på svenska som heter sociabilitet. Jag får försöka formulera en definition av det. En definition är nödvändig, eftersom jag inte ens för mig själv har förstått vad det handlar om.

När jag läser Simmel får jag en känsla av att den här sociabiliteten är ett tillstånd, ett rum, en interaktionsform. Sociabiliteten jämförs genom hela kapitlet med konst och lek. Det är abstrakt det här, abstrakt som fan. Sociabiliteten är också något vi gör. Man får impulser till sociabilitet. Som om sociabiliteten är kärnan i all mänsklig handling, i all mänsklig interaktion, och att denna interaktion skapar ett rum, skilt från alla omständigheter.

Sociabiliteten är inte intressant för sitt innehåll, den har inget slut, den jagar inte resultat. Det som är intressant är människorna och deras interaktion. Att de gör saker tillsammans, på lika villkor. Konversationen är central i sociabiliteten, och själva pratandet är självändamålet, inte vad som sägs. Huvudsaken är att konversationen är ömsesidig och att den inte glider över i någon form av affärsmässighet, det är nämligen inte sällskapligt, anser Simmel.

All sociabilitet är blott en symbol för livet. Och så till sist: Vad finner man i sociabiliteten? Föreningen mellan människor och deras utbyte av stimulus.

Jag vet inte om jag blev något klokare av det här. Det kanske jag blir imorrn.