Jobbigheter

Det är ju vansinnigt jobbigt att skriva uppsats. Det glömmer jag lätt bort, och så undrar jag varför det är så jobbigt. För att det är jobbigt är det jobbigt.

I oktober förra året läste jag en kurs i diskursanalys. Det var också jobbigt. Under en föreläsning förde jag samtalet nedan med min bror. Då kunde jag väl aldrig tro att jag nästan ett halvår senare skulle sitta och desperat komma på ett annat ord för praktiker. Men det gör jag nu. Och det är jobbigt.

Anna: praktiskt språkbruk (som social praktik)
”En sorts språklig struktur”
det här med "praktiker"
det är ju en jävligt dålig översättning
av engelskans practices
gissar jag
det borde väl syfta på typ utövning?
"diskursiva praktiker"

Johannes: "tillvägagångssätt"
typ

Anna: precis
tillämpning?

Johannes: typ
fast praktiskt

Anna: ja
precis
då är ju tillvägagångssätt bäst
det heter "approach" på engelska enligt google translate
procedure, course of action enligt lexin

Johannes: vi pratar ju om "best practise" här
om hur det rekommenderade sättet att göra ngnting är

Anna: nja

Johannes: jo, vi gör det!
oavsett det där

Anna: du ja!

Johannes: och i vårt fall är det ju "tillvägagångssätt"
som avses

Anna: jo

Johannes: jag bara gör en liknelse.

Anna: ok

Johannes: men "praktiker" låter ju som typ läkarmottagning

Anna: ja
exakt
läkarpraktik
i "diskursiva praktiker" avses inte det bästa eller det rekommenderade, utan det som görs
helt enkelt
”An order of discourse is not a closed or rigid system, but, rather, an open system, which is put at risk by what happens in actual interactions.” (Fairclough 2001:35)

Johannes: mhm
men alltså
det som gör "best practise" rekommenderat är inte "practise" utan "best"
!!!!!!!!11

Anna: jojo

Johannes: sen finns det ju andra "practises" som inte är bäst utan bara görs
eller hur?

Anna: ja

Skicka macka

2010-04-06 14.53

Anna: hoho!

Annika: heej

Anna: vad händer?

Annika: jag är på bajsjobbet
bajsjobbar

Anna: ÖSCH
sluta upp med det
genast

Annika: men just nu äter jag en club sandwich

Anna: ok
trevligare
än att arbeta
när slutar du?
jobba
alltså

Annika: åtta
blä
men du
jag är ledig imorrn
o övermorrn
o överövermorrn

Anna: jaaaaaaaa
jag har inga planer för imorrn
jag föreslår att vi ses imorrn
för de andra dagarna är det massa skit här och där

Annika: ja
det blir bra
vill du ha min club sandwich?

Anna: nej tack

Annika: jag kan lägga den i utgående post-facket
alltså allvarligt
jag undrar om den kommer fram
vi har stora a5 kuvert

Anna: stora a5?
hur stort kan ett a5 bli?

Annika: det vet jag inte jag bara drog till med nåt

Anna: bra

Annika: vi har nog ett som passar iaf

Anna: testa
det blir kanske svårt att köra det i portomaskinen
du får ta på porto innan du lägger i mackan

Annika: jag vill bara få ett mail där det står "vem har försökt posta en gammal club sandwich med företagsposten??"
det är för-frankerat redan

Anna: ah

Annika: allt är klart

Anna: kör
det vore nåt för veckobrevet

Annika: ja det vore nåt för veckobrevet
det är på tok för lite om club sandwich och post i veckobrevet

Olika skolor?

Jag kollade på det senaste och sista avsnittet av SVT:s Teatersupén igår och blev alldeles paff av en kort dialog mellan Lotta Tejle och Torkel Petersson:

I den här föreställningen gestaltar Lotta Askungens styvmor, en elak kvinna med många mörka sidor.

Lotta: Styvmodern här har ju inte jag gjort som en psykologisk, modern styvmoder, utan jag har gjort henne mer som en kraft, som en renodlad kraft som står för det där onda, det där oönskade, som man inte vill se hos sig själv som människa. Och då kan man läsa Askungen som om hon nästan projicerar sitt eget mörker på den här mamman och på så sätt kommer hon underfund med att även hon - och alla människor - vi bär ju alla med oss mörka sidor.

Torkel: Vad har du för mörkt i dig?

Lotta: Jamen jag har väl mörka sidor i mig, absolut. Det har väl du också?

Torkel: Har alla det?

Lotta: Ja, det tror jag. Att man blir elak och arg och förbannad och svartsjuk...

Torkel: Blir det inte jobbigt att visa det på scen då, om det känns kanske...

Lotta: Det gör du väl alltid i skådespeleriet, du tar väl alltid av dig själv och så berättar du något som är igenkännbart, alla kan ju känna igen sig i att vara...

Torkel: Jag behöver inte alltid ta från mig själv, jag kanske bara härmar, härmar bilden av ett uttryck.

Lotta: Det kan man ju också göra, men man kan ju också i skådespelarprocessen förstå att det här finns hos mig också, och den här karaktären påminner mig också om vissa saker i livet. ... Jag tror att det är väldigt olika också, beroende på hur man är som människa.

Alltså, Torkel Peterson gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 1991, när Keve Hjelm var rektor där. Jag undrar stilla vad Torkel gjorde under sina år på skolan, sov han? Eller driver han bara med Lotta och tv-publiken?

1992 skrev Keve artikeln "Konst är kunskap" och där finner man följande citat:

"När regissörer tidigt i repetitionsprocessen kräver uttryck lockas skådespelarna till det bedrägliga beskrivandets ”symboler”. Sällan eller aldrig lyckas dessa senare transponeras till ett genuint berättade uttryck. Ivern att så fort som möjligt uppvisa fysiska tolkningsbesked gör att den samarbetsvillige skådespelaren aldrig får textens olika situationer verkliga för sig."

Tyvärr tror jag Torkels inställning är rätt vanlig. Jag hörde att dom kör mycket med härmning på Fridhem, till exempel. Ack och ve.

De senaste årens juldagsanteckningar

2005:

Jag har nog förstått att det nog är bäst att aldrig mer dricka snaps, jag blir så konstig av det.

2006:

Jag känner också att det vore skönt att hitta ett spår i livet, en utbildning kanske. Tyvärr vet jag inte vilken utbildning det skulle vara. Något intressant och kreativt som inte är för naturvetenskapligt och inte helt omöjligt att komma in på och som ger ett välbetalt jobb. Finns det någon sådan utbildning?

2007:

Min lediga dag tog slut fort. Fast det är svårt att vara ledig när man har gäster. Och när man går upp kvart i tolv tar dagen slut fort.

2008:

Jag leker med tanken på att inte dricka så mycket sprit. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Första fullständiga utkastet inskickat...

...och rastlösheten sätter in.

Ur ett mail till Anna Ekblom 27 mars 2001:

Allt i skolan är ångest fast nu idag på engelskan var det inte så mycket ångest ty vi fick se en film, A ROOM WITH A VIEW som knappt handlade om det där rummet alls. Den var tydligen romantisk tyckte Yvonne (=lärare) och gick ut. Men det var knappt nåt hångel alls! När det väl kom som bröt hysteriska applåder ut och Wilhelm kastade sig på tvn för att censurera och kom åt en knapp så att bilden försvann, man hörde bara ljudet, fast det hörde man ju inte i all fall eftersom det var sån ljudnivå. Fast det är vi vana vid i min klass. Det var det enda skojiga som hände på hela dagen. Nu ska jag återgå till mina studier. jo en sak till, vi har börjat titta på svullo på film på rasterna.

Visdomar på morgonkvisten

Min bror kom förbi tjugo över nio. Jag berättade att jag hjälpt en vän med lite sista sekunden-handledning igår. Han konstaterade att "Du utövar andra generationens akademisk uppsatsfascism. Men, å andra sidan har kanske inte att göra det bästa av situationen historiskt sett betecknats som fascism."

Därefter försökte vi analysera en mailtrådsdiskurs, vilket resulterade i ett otippat julkort. God jul!

Ur arkivet

Följande text är ett resultat av frustration någon gång under hösten 2006:

Solosång

Det här med solosång, det är något tjusigt det. Alla borde få prova att sjunga solo inför en grupp människor. Sånt gör livet värt att leva, liksom. Man blir glad. Man växer som människa. Man blir groteskt stor och sprängs. Som ett enda stort ballongregn. Vi kanske inte ska låta alla människor prova solosång.

Alla människor är inte kapabla att framföra solosång. Alla människor har inte talang, inte ens teknik. Alla människor har inte fantasi, de har inte ens några egna känslor. Vissa människor har ransonerat bort sina känslor eftersom känslor bara tar tid. Vissa människor trycker ihop sina känslor till en liten boll som de spolar ner i toaletten.

Problemet med att spola ner bollar i toaletten är att det blir stopp.