Spela roll

Ikväll är det reccegask på alla nationer i Uppsala. Det betyder att de nya studenterna ska få lära sig hur man gör när det är fest. Det hela inleds med en ceremoni i universitetsaulan och jag hoppar in som marskalk. Det känns som ett rimligt uppdrag på min elfte termin som student här. Bilden visar hur det kan vara efter själva middagen, på en reccegask.

De senaste tre veckorna har varit en sorts intellektuell hårdträning. Jag är en aning matt, men glad. Uppsatsskissen är inlämnad och den stora uppgiften innan sista september är att skriva uppsatsen om varför Simmel är sociologins fader. Parallellt med förberedelserna har jag börjat fördjupa mig i Keve Hjelms bok. Han skriver många bra saker, och det mesta påminner mig om det vi pratar om på seminarierna. Vi pratar mycket om att spela roller. Det kanske inte är det skådespelarna ska göra?

”För egen del vägrar jag hur som helst att acceptera att teater bara handlar om att förställa sig. Det gör vi ju allihop till vardags. Och inte behöver man vara skådespelare för att klara av det.”

Så skriver Keve. Jag känner på mig att den där uppsatsen om Simmel kommer antagligen att handla om teater…

En upptäckt av vikt

Jag håller på att skriva uppsatsskissen jag ska lämna in på fredag. Det är utifrån den som jag kommer att tilldelas en handledare, så prestationsångesten ligger med andra ord runt hörnet. Men att klämma fram exempel på litteratur är knappast ett problem, och nyss satt jag och tittade lite på mina teaterböcker för att se om jag har någon ytterligare jag kan klämma in. En av de böcker jag av någon anledning inte har läst alls är Peter Brooks The Empty Space. När jag läste på baksidan såg jag ett citat från Harold Clurman i The New York Times Book Review:

”Peter Brook has written a book that is really about the theater. When he speaks about himself, it is with a view to impart ideas pertinent to craftsmen, serious playgoers and critics alike... What I treasure most in the book is that it always harks back to the artistic, social psychological, practical bases of the theater as a concern of cultural significance.”

The social psychological bases of the theater as a concern of cultural significance.

Det kanske kan bli en relevant uppsats, det här.

Samtal hellre än diskussion

Jag har en mor som är väldigt klok. Idag har vi varit i Stockholm tillsammans, och på eftermiddagen drack vi te på Chaikhana i Gamla stan. Där berättade jag lite för henne om mitt nya favoritord Geselligkeit, och om hur man bara befinner sig där om det man gör inte handlar om någonting. Geselligkeit är formen, inte innehållet. En förutsättning är också att de inblandade är jämlika. Relationen mellan dem måste alltså vara symmetrisk. En metafor är en skala där nollpunkten är Geselligkeit och lämnar man nollpunkten lämnar man också Geselligkeit.

Konversationen är central, och om den inte finns till enbart för sin egen skull lämnar man direkt Geselligkeit. Min mor sa då att i staden vi bor förekommer sällan den typen av konversationer. Här är man nämligen mer intresserad av diskussion än av samtal. Jag är inte överdrivet förtjust i diskussioner, eftersom de ofta får en karaktär av tävling, medan samtal är just mer jämlika, mer tillåtande, mer som lek. Jag tycker om att tänka högt tillsammans med andra.

Rent etymologiskt syns skillnaden i orden. Följande resonemang är fritt hämtat från Wikipedia. Diskussion kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Dialog, däremot betyder genom samtal; διά (diá, genom) + λόγος (logos, tal, språk).

Jag föredrar att komma fram till något genom samtal, än genom att skaka isär argument. Samtal sker mellan jämlikar, diskussioner mellan människor som av någon anledning inte är jämlika, om än för tillfället. Björn Eriksson använder begreppen subjekts- och objektsposition på ett i det här sammanhanget (och i många andra) relevant sätt. I Geselligkeit befinner sig alla inblandade i subjektsposition, den individuella subjektspositionen är alltså på nollpunkten. Där skalan tar slut (vi jobbar inte med siffror här) är den ultimata objektspositionen, där har man inga som helst kopplingar till andra människor.

Jag kommer garanterat att återkommat till den här skalan. Det verkar som om allting handlar om den. Och på den här bloggen samtalar vi om saken.

Form och funktion

Första seminariet är avklarat och jag tror att jag är lite klokare. Nu ska jag lämna Simmel och Geselligkeit en stund för att fokusera på Scheff och vad han hittar på. Jag har börjat arbeta med hans fruktansvärt fula bok Microsociology idag, och fokuserar på hans teorier om känslor. Han har något han kallar ”deference-emotion system”. Det är förkastligt, inte teorin utan hur han formulerar det. Vadå, hänsyn-känslosystem? Det kanske funkar att skriva så på engelska, men det är verkligen inte okej på svenska. Jag tror dock att jag förstår vad han menar, det handlar om ömsesidighet. Och när jag läser associerar jag ständigt till det jag läst förut. Simmel, Mead, Cooley. Jag kan nog hitta fina kopplingar. Och få med metaforen om skalan mellan subjekt och objekt.

Seminariet handlade mycket om form, att det är den som är intressant. I formen finns interaktionen, och det är resultatet av interaktionen som utgör formens innehåll, som exempelvis känslor. Det här närmar sig en helt ny dimension av mina idéer om inifrån och ut. En direkt koppling till skådespeleri blir att det inte är skådespelarnas känslor som är intressanta. De väcks i interaktionen, det vill säga de ömsesidiga aktionerna, handlingarna. Aktion – reaktion. När man befinner sig i interaktionen finns det inget utrymme för att försöka förstå vad det är man gör, se sig själv utifrån. Gör man det blir det dåligt skådespeleri.

Det är egentligen väldigt enkelt.

Tack Johan Asplund, igen

Igår låg jag och läste lite innan jag somnade. Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Det var mycket passande. Hans introduktion handlar nämligen om huruvida man kan översätta begreppen till svenska eller ej. Han kommer fram till att det inte är alldeles lätt, men att det inte gör något eftersom de bildar en tankefigur som vi som lever i Sverige mycket väl kan förstå.

Min hjärna kom då på att Simmel inte alls skrev på engelska, utan på tyska. Jag skulle alltså kunna leta upp artikeln i dess originalversion. Nu ska jag undersöka den, förhoppningsvis återkommer jag som en klokare person än jag var igår kväll.

Begreppsförvirring och språkförbistring

Jag har ägnat dagen åt att läsa ett kapitel i Simmel, kapitlet som heter Sociability. Det är inte ett särskilt långt kapitel, men Simmel hinner säga ganska mycket om saken. Min uppgift är att skriva två sidor om det till seminariet på onsdag. Jag tänker skriva på svenska, och stöter direkt på ett problem.

Vad betyder sociability? I lexikonet hittar jag sällskaplighet eller sällskapande. Ability betyder förmåga, kan man drista sig till att kalla det social förmåga? Nja. Sällskapande är ett intressant ord, sällskapande, jag letar ju alltid efter den typen av verb. Sälla är synonymt med ansluta, så anslutningsförmåga? Sällskapa betyder att vara tillsammans, så någon sorts dubbel betydelse skulle kunna antyda en förmåga att ansluta till något sammanhang, med andra människor. Ett försök till etymologisk förklaring av ordet, men föga slagkraftigt som begrepp.

Efter att ha läst hela kapitlet är det uppenbart att varken sällskaplighet eller sällskapande är rätt begrepp för att beskriva det Simmel menar (läs: det jag upplever att Simmel menar). Han använder begreppet på flera sätt: ”Enter into sociability”, ”Sociability is the abstraction of association”, ”Sociability plays at the form of society”.

Det enda rimliga är att helt enkelt låtsas som att det finns ett ord på svenska som heter sociabilitet. Jag får försöka formulera en definition av det. En definition är nödvändig, eftersom jag inte ens för mig själv har förstått vad det handlar om.

När jag läser Simmel får jag en känsla av att den här sociabiliteten är ett tillstånd, ett rum, en interaktionsform. Sociabiliteten jämförs genom hela kapitlet med konst och lek. Det är abstrakt det här, abstrakt som fan. Sociabiliteten är också något vi gör. Man får impulser till sociabilitet. Som om sociabiliteten är kärnan i all mänsklig handling, i all mänsklig interaktion, och att denna interaktion skapar ett rum, skilt från alla omständigheter.

Sociabiliteten är inte intressant för sitt innehåll, den har inget slut, den jagar inte resultat. Det som är intressant är människorna och deras interaktion. Att de gör saker tillsammans, på lika villkor. Konversationen är central i sociabiliteten, och själva pratandet är självändamålet, inte vad som sägs. Huvudsaken är att konversationen är ömsesidig och att den inte glider över i någon form av affärsmässighet, det är nämligen inte sällskapligt, anser Simmel.

All sociabilitet är blott en symbol för livet. Och så till sist: Vad finner man i sociabiliteten? Föreningen mellan människor och deras utbyte av stimulus.

Jag vet inte om jag blev något klokare av det här. Det kanske jag blir imorrn.

En teaterman jag missade

Idag har jag fått ett regiuppdrag. Eller, jag fick det för lite mer än en vecka sedan, men idag hade jag möte med initiativtagaren, min vän C-Micke. Det ska bli en liten pjäs före middagen på Västmanlands-Dala nations 370-årsjubileumsbal i slutet av november. Vad den ska handla om kommer jag inte att berätta om här, däremot kommer jag nog att beröra själva processen. Jag och C-Micke bestämde oss för en pjäsidé, nu är tanken att vi tillsammans med ensemblen ska omvandla denna idé till en ordentlig pjäs. Man skulle kunna se det som ett empiriskt arbete vid sidan av min uppsats. Jag tänker att det är en bra sak, så att jag inte helt fastnar i böckerna.

Tidigare ikväll var jag på Uppsala Stadsteater, det var presentation av spelåret. Det verkar lovande. En hel del processteater, passande nog. När jag kom hem tog jag fram teaterböckerna, och började läsa i Keve Hjelms bok Dionysos och Apollon – Tankar om teater. Det är en bok som definitivt kommer att refereras i uppsatsen. Boken är en samling artiklar, och en av den heter mycket lämpligt ”Inifrån och utifrån”. Keve var en mycket stor teaterman. Han gick bort i februari 2004, innan min socialisation in i teatervärlden. När jag, ett och ett halvt år senare, gick på Katrinebergs Folkhögskola hade jag bland andra Elisabet Sevholt som lärare. Hon är ett av Keves barn, som hon själv uttryckte det. Tack vare Elisabet läser jag nu Keves bok. Jag missade honom när han levde, men jag kan ta del av hans tankar och föra dem vidare.

Kopplingen mellan socialpsykologi och teater är inte alls långsökt. Tycker jag. Den är snarare mycket viktig. När jag började läsa socialpsykologi för ett år sedan började det hela med en introduktionskurs i sociologi, institutionens huvudämne. Då sa alla lärarna att vi skulle ”ifrågasätta det förgivettagna”, det var hela poängen med sociologin. Det är samma sak med teater. Mellan vetenskap och konst finns det många kopplingar, jag är intresserad av detta, och specifikt mellan socialpsykologi och teater. Mycket av min uppsats kommer antagligen att handla om den här kopplingen. Målet är att komma fram till en kortfattad och vacker formulering som jag kan dunka i huvudet på alla som inte tror mig.

Vuxna män gör saker tillsammans

När jag är på teater skrattar jag ofta. Ganska mycket. Om det är roligt alltså, och det upplever jag ofta att det är. Det blir ofta roligt när människor försöker göra saker tillsammans. Det här är ett ämne jag garanterat återkommer till, men i all hast tänkte jag tipsa om en krönika av Andres Lokko. Ett viktigt inlägg i debatten.

Jag gissar att jag även garanterat återkommer till Andres Lokko. Det är en man som givit mig ingångar till många saker och därför bör han hyllas. 27 september ska jag se honom på Dramatens stora scen, jag gissar att jag kommer att skratta. Antagligen när ingen annan gör det.

Inifrån och ut

Kursen har börjat, vi har haft två föreläsningar. Det verkar mycket bra, så här långt. Mycket att läsa. Vi avhandlar frågor som Vad är egentligen ett samhälle? Är det samhället som styr vårt handlande, eller är samhället ett resultat av våra handlingar? Härliga frågor. Som socialpsykolog försöker jag se inifrån och ut, det är innehållet som skapar formen, handlandet skapar samhället. Kan man förstå vad något innehåller enbart genom att titta på formen? Blir inte det bara antaganden?

Det finns extremt intressanta kopplingar till teaterteori i de här begreppen. Jag är skolad i Stanislavskijs anda, och han förespråkar den upplevande skådespelarkonsten. Där använder man sig av sig själv för att hitta den roll man ska gestalta, man arbetar alltså inifrån och ut. Här har vi antagligen ett kapitel i min c-uppsats, på ett bräde.

Vi började prata om Tarde idag. Han har skrivit om imitation, något som jag i teateravseende förhåller mig skeptisk till. I Tardes mening är det dock intressant. Han menar att hela livet är imitation, det är det vi gör, vi människor. Det är så vi lär oss saker, vi imiterar och imiterar tills det blir något eget, något nytt. Det låter sympatiskt. Och det är väl det skådespelarna gör när de arbetar med sin kropp, kanske, men inte i själva gestaltningen. Man imiterar processen, tekniken, men inte konsten. Imitation och upplevelse är inte samma sak. Imitation är handling, upplevelse är något annat. Det pågår samtidigt, kanske. Jag tror inte på att man kan imitera och på det sättet komma åt äkta gestaltning.

Jag läste hela eftermiddagen. I pausen från Simmel letade jag upp avsnittet i Asplund som handlade om Tarde. Jag hade nämligen för mig att han skrivit om honom, och mycket riktigt, i mitten av Utbränningsavsnittet. Tarde, Durkheim, LeBon. Där var dom allihop. Den abstrakta socialiteten. Jag förstod bättre vad det handlade om nu, än när jag läste det i vintras. Jag bläddrade lite i Browns Group Processes också, och hittade LeBon. Det var han och Zimbardo som skrev om massorna. Huruvida man förlorar sin identitet eller ej. Deindividuation. Sen är den där boken inte så mycket att hänga i granen. Jävla experimentskit alltså. Jag gillar inte sånt. Men kul att först läsa Brown som radar upp en miljard amerikanska socialpsykologiska experiment och sen läsa Asplund som sågar allihop.

Jag kommer inte att skriva en uppsats om ”The individual versus the crowd” i den här kursen. Jag kommer att skriva om varför Simmel borde ses som sociologins grundare. En essä. Sjukt bra. Och svårt. Och nördigt. Jag letade efter hans första avhandling, som handlar om musik på något sätt, men hittade istället en essä från 1906. Essän heter The Sociology of Secrecy and of Secret Societys. Den skulle man kunna referera till i någon artikel någon gång, om man någonsin skriver om sådana saker. Vad kan man säga om sånt utan att avslöja något, menar jag?

Nu smäller det snart.

Nu ska jag bege mig till första föreläsningen. Vi får se vad som händer när jag har varit där. David Shrigley sammanfattar det hela på ett tillfredsställande sätt.