Inifrån och ut

Kursen har börjat, vi har haft två föreläsningar. Det verkar mycket bra, så här långt. Mycket att läsa. Vi avhandlar frågor som Vad är egentligen ett samhälle? Är det samhället som styr vårt handlande, eller är samhället ett resultat av våra handlingar? Härliga frågor. Som socialpsykolog försöker jag se inifrån och ut, det är innehållet som skapar formen, handlandet skapar samhället. Kan man förstå vad något innehåller enbart genom att titta på formen? Blir inte det bara antaganden?

Det finns extremt intressanta kopplingar till teaterteori i de här begreppen. Jag är skolad i Stanislavskijs anda, och han förespråkar den upplevande skådespelarkonsten. Där använder man sig av sig själv för att hitta den roll man ska gestalta, man arbetar alltså inifrån och ut. Här har vi antagligen ett kapitel i min c-uppsats, på ett bräde.

Vi började prata om Tarde idag. Han har skrivit om imitation, något som jag i teateravseende förhåller mig skeptisk till. I Tardes mening är det dock intressant. Han menar att hela livet är imitation, det är det vi gör, vi människor. Det är så vi lär oss saker, vi imiterar och imiterar tills det blir något eget, något nytt. Det låter sympatiskt. Och det är väl det skådespelarna gör när de arbetar med sin kropp, kanske, men inte i själva gestaltningen. Man imiterar processen, tekniken, men inte konsten. Imitation och upplevelse är inte samma sak. Imitation är handling, upplevelse är något annat. Det pågår samtidigt, kanske. Jag tror inte på att man kan imitera och på det sättet komma åt äkta gestaltning.

Jag läste hela eftermiddagen. I pausen från Simmel letade jag upp avsnittet i Asplund som handlade om Tarde. Jag hade nämligen för mig att han skrivit om honom, och mycket riktigt, i mitten av Utbränningsavsnittet. Tarde, Durkheim, LeBon. Där var dom allihop. Den abstrakta socialiteten. Jag förstod bättre vad det handlade om nu, än när jag läste det i vintras. Jag bläddrade lite i Browns Group Processes också, och hittade LeBon. Det var han och Zimbardo som skrev om massorna. Huruvida man förlorar sin identitet eller ej. Deindividuation. Sen är den där boken inte så mycket att hänga i granen. Jävla experimentskit alltså. Jag gillar inte sånt. Men kul att först läsa Brown som radar upp en miljard amerikanska socialpsykologiska experiment och sen läsa Asplund som sågar allihop.

Jag kommer inte att skriva en uppsats om ”The individual versus the crowd” i den här kursen. Jag kommer att skriva om varför Simmel borde ses som sociologins grundare. En essä. Sjukt bra. Och svårt. Och nördigt. Jag letade efter hans första avhandling, som handlar om musik på något sätt, men hittade istället en essä från 1906. Essän heter The Sociology of Secrecy and of Secret Societys. Den skulle man kunna referera till i någon artikel någon gång, om man någonsin skriver om sådana saker. Vad kan man säga om sånt utan att avslöja något, menar jag?